Han luktar rök och har sitt ansikte 30 cm från mitt. Hans andedräkt är tung, han flåsar. Han har nyss sprungit i kapp mig. Jag kände det direkt. Att jag inte skulle ha fotograferat honom. Han hade vargens blick, ägde hela synfältet. Kanske kom han upp hur en kloakbrunn, kanske var det därför jag ville ha hans bild.
Nu står han här. Ögonen har låst siktet vid mina. Han lyfter nävarna och jag väntar på smällen. Han väser ord om integritet. ”Man måste fråga innan man fotograferar”. ”Du har ingen rätt att ta min bild”.
Jag vet att han har rätt. Jag skulle inte själv tycka om att bli fotograferad av okända människor. Samtidigt har han fel. Jag har rätt att fotografera vad jag vill, så länge inget annat anges. Sannolikt skulle jag skita också i det.
Han blir allt mer hotfull. Situationen på väg överstyr.
Han säger: ”Jag kan bli Gud och göra vad jag vill med dig”.
Tänker ”Gudfadern”. Försöker vinna tid. Säger: ”Jag är fotograf”
Medan jag funderar på hur jag ska förklara att jag inte vill ta arrangerade bilder, jag vill ta kort på saker och människor i deras naturliga tillstånd, fördelaktigt eller ofördelaktigt. Jag vill fånga verkligheten slumpvis och i flykten. Ta fasta på det enda fotografi är dugligt till, frysa en tunn hinna av en ogenomträngligt tjock verklighet.
Det säger jag förstås inte. Jag säger i stället ”förlåt” och att ”jag ska tänka mig för”.
Hans knutna näve blir en hand på min axel. Han säger ”Det är okej”.
Kan inte säga att jag mår bra. Känner mig dubbel när jag bläddrar fram bilden jag tog. Men han kom inte ens med på bilden.
Lämna ett svar