Sturegatan 6 kan ha sthlms mest fascistoida entré. Besökarna kan inte avgöra när det frostat glas blir krom blirisig spegel. Du blir välkomnad, till ett hus där du inte är önskad. Däruppe: David Lynch-korridorer, mörka trädörrar med namnskyltar som excellerar i diskretion. Du lämnar huset och det känns som midnatt i Bronx fast det är lunch i sthlm.
David Lynch och hans klaustrofobiska scener tänkte jag på när jag och Ann-Sofie såg den japanska filmen Still Walking.
Den handlade om ett petitessartat familjedrama och tog upp problematik vi avverkade här i landet på 70-talet. Ändå var filmen fängslande. Just för att den så väl beskrev det paradoxala med familjer, att de innebära värme och gemenskap samtidigt som tomhet och utanförskap. Allt berättat i ett tempo som skulle få Roy Anderssons filmer att framstå som action-rullar.
Lämna ett svar