Tidningsutgivarna (TU) och Medie- och informationsarbetsgivarna (MIA) vill skapa en ny, gemensam arbetsgivarorganisation för utgivare. Men frågan är om den minsta gemensamma nämnare, alltså utgivaren, är utrotningshotad?TU har 270 medlemmar med drygt 20 000 anställda inom dagspress, gratistidningar, nyhetsbyråer, bildbyråer och tryckerier, ja alla som ”ger ut” redaktionellt producerat material. MIA består av 400 medlemsföretag med drygt 10 000 anställda. Medlemmarna finns på förlag, inom etermedier, pr-byråer och reklambyråer.
Tillsammans ska de båda bilda en arbetsgivarorganisation och som sådan kommer den sannolikt att skapa rekommendationer för hur medlemmarna ska agera som utgivare. TUs rekommendationer hanterar i dag exempelvis källskydd och förespråkar att intervjuade ska få läsa sina citat.
Enligt TU i dag är den som är utgivare en aktör som fått utgivningsbevis för en pappersprodukt via PRV eller Radio och tv-verket. Reklambyråer som vill vara med i Reklamförbundet behöver gå en kurs för att bli ARU, ansvarig reklamutgivare. Men annars behövs inget särskilt tillstånd för en reklambyrå.
Den nya organisationen ska alltså samla reklambyråer som marknadsför läsk tillsammans med tidningar som skriver om mord och politik i parti o minut. Detta kanske säger en del om den ångest TUs medlemmar har i debatten om de nedläggningshotade gammelmedierna vs de nya internetbaserade kanalerna. Den traditionella annonsaffären är hotad och då är det bättre att liera sig med den gamla motståndarsidan, alltså skaparna av kommersiella budskap, reklamfolket.
Alliansen är inte helt oväntad med tanke på att TUs vd Anna Serner tidigare var vd för reklambyråernas branschorganisation Sveriges Reklamförbund. Alliansen är inte ologisk heller med tanke på att TU sannolikt kommer att få allt svårare att behålla medlemmar och då sitter det fint med 400 friska medlemmar från MIA. Anna Serner & Co är ju inte mer än människor och vill ha en fin och fet organisation att basa över.
Men behövs det någon utgivarförening alls? Innan frågan kan besvaras behöver begreppen utgivare och utgivarskap definieras.
I dag en stor del av alla svenskar ansvariga utgivare. Alla som driver en blogg, lägger ut en film på Youtube eller gör annat material på internet publikt tillgängligt, är i utgivare i någon form. Det gäller även företag som lägger up information på sina hemsidor. Ska alla dessa också få komma med i den sammanslagna arbetsgivarföreningen och få möjligheter att manövrera i tryckfrihetsförordningens förlovade land och bland annat bli i stort sett immuna mot att bli fällda för förtal?
Den nya, sammanslagna organisationen, ska samla alla ” utgivare som tar ansvar”, får jag höra från en person som jobbar på TU.
Det ska bli intressant att se hur den bedömningen kommer att gå till. Allt medan de som klassas som ”oansvariga” kan köra på ungefär som idag och ge ut sitt material i ett grumligt och för de flesta okänt lagrum, med tandlösa regelverk som PUL, personuppgiftslagen.
Hur länge det dröjer innan vi får se en självsanerande Utgivarombudsman? Det kanske är det som är Anna Serners verkliga uppgift. Och vilka spännande luncher med Reklamombudsmannen Elisabeth Trotzig det kunde bli.
Lämna ett svar