Intressant hur kommunikationsteknik kan skapa kontraster och öppna korridorer till parallella världar. Satt i stugan med tre pojkar när Aftonbladet ringde. Jag hade precis fått in lite kyckling i ugnen och potatis i spisen och tvättat en rumpa. Från denna värld kastades jag rakt in i en diskussion om mediebevakningen av Jonas o Madeleines förlovning vs Victorias och Daniels bröllop. Detta gjorde jag stående vid sågbocken där det hängde blöt tvätt. Reportern från Aftonbladet ställde bra och envisa frågor och jag gick i gång och körde min tes om att den här typen av nyheter gynnas av många faktorer:
* Nyhetstorka
* Behov av trevliga nyheter i kristider
* Tidningarnas kris som innebär att redaktionerna måste sälja till varje pris.
* Basen för kändisbevakning har ökat med bland annat flera digitala kanaler och det innebär att toppen, det vill säga hovet blir än mer attraktivt att skriva om.
Om inget oförutsett händer blir kronprinsessans bröllop en betydligt större medial händelse än förlovningen, det rör sig om en exklusiv händelse som inträffar en gång per genreration. Dessutom är storyn om folket man Daniel som gifter sig med självaste kronprinsessan mer intressant att berätta om än en förlovning mellan två teflontrevliga och kontrastlösa ungdomar.
Jag fick inga frågor om vad den massiva mediala bevakningen innebär, jag skulle ha sagt något om att det är tragiskt att det inte finns en enda redaktion som vågar driva en antirojalistisk linje, det skulle skapa debatt vid varje bröllop och förlovning. Frågan är också hur väl redaktionerna känner sina läsare? Vill DNs läsare ha ett helt uppslag om förlovningen? Chefredaktören Thorbjörn Larsson hamnade i internt blåsväder efter att ha tryckt på för att publicera två artiklar om Daniel Westling på kort tid. Chefen är het, redaktionen är sval, men vad vill DNs läsare? Det borde väl chefen och redaktionen vara överens om. Hovet borde hårdgranskas, det rör sig ändå om ett rikemansetablissemang som har stor makt över varumärket Sverige. Hovet är inget gulligt dockhus.
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar ondgör sig i en krönika i Aftonbladet över tonaliteten i journalisternas bevakning av hovet och kallar den fjantig. Han pratar om en ”slavmentalitet hos dem som påstås granska makten”.
Det handlar snarare om ett managementproblem på tidningarna. Problemet är ju att redaktionerna inte anser att hovet är makten.
Och så tillbaka till tre pojkar, kycklingen och potatisen. Köket var dött och maten kall. Det tog en stund att komma fram till att en propp måste ha gått. Och plötsligt var hovet och den eventuella bevakningen det, vara lika långt bort som det antagligen är.
Lämna ett svar