Nej, ni vill inte läsa min rapport om torsdagsnattens skvallerrunda. Ni vill inte veta vem Vins & Sprits förre vd Bengt Baron och Nordnets storägare Tom Dinkelspiel hängde med på Bisro Jarl. Ni vill heller inte veta att SR-chefen Kerstin Brunnberg planerar att bli fastighetsmäklare till våren. Och nej, ni vill inte läsa om det kungliga scoopet Se & Hörs reportrar Jesper Lögdahl och Johnny Axelsson diskuterade över en ändlös pava rödtjut. Nej, nej, nej, ni vill läsa min drapa om reklamarna som världsförbättrare på Eurobest.Utan tvekan är den stora snackisen bland reklamarna fortfarande Eurobest, EM i reklam, som för första gången hölls i Stockholm. Utan tvekan en stark prestation av Reklamförbundet att få hit tävlingen. Lite samma känsla som när MTV höll sin prisgala MTV Awards i Stockholm för åtta år sedan. Då som nu rullades en stor internationell apparat in. Brittiska Emap som äger Eurobest lyckades mana fram ungefär samma känsla som syskontävlingen, Cannes Lions, reklam-VM.
De blinkande skärmarna med tillkrystade webbkampanjer som förtjänar en monter på vilket modernt museum som helst, om de inte var bara reklam. Den lätt tjocka luften fylld av tugg, kittet som bygger deltagarnas, egon, historiska heroiska insatser och framtida karriärer. De unga chilliga och coola människorna som kommer med sina hotelltvättade militärkläder,
Där var som vanligt gruppen av svenskar som alltid är på alla reklamevenemang, gruppen som jag kallar Familjen Reklam. I den brukar ingå Ogilvys Carola Määttä, reklamfilmsagenten Mary Lee Sjönell, Mats Rönne på Electrolux, Mats Ahldén, senast på Baluba, Matias Palm-Jensen på Farfar, Laxen på DDB, Hans Sydow på Saatchi, valda delar av familjen Åkestam, Pia Grahn Brikell, jag och ett dussin till. Gruppen som lever, andas och ÄR reklam. Gruppen som kanske inte skulle kunna klara ett liv helt utanför Reklamfamiljen. Dit hör jag kanske själv, jag vet inte, kan inte säga säkert, håller på att känna in.
Jag hade kunna använda ordet ”sekt” i stället för ”familj”, men ett sådant ordval stipulerar att det finns någon med ett uppsåt bakom gruppen. Men så är det inte med Familjen Reklam. För reklamare vill väl, är välartade och välkammade. Reklamare vill inte sälja usla produkter, då hade de ju jobbat på säljavdelningarna. Reklamare är mästare i stil och i den verklighetsbeskrivningen ingår inte att händerna blir smutsiga. Reklamare vill ha rent och snyggt, på jobbet och hemma. På så vis blir reklam-EM, Eurobest, en uppvisning i korrekt smak. Därför är vinnarlistan impregnerad av reklam som inte i första hand ska kränga och dänga.
Utomhuskategorin dominerades som exempel totalt av goda annonsörer som Amnesty International och FN. I direktreklam återfanns en kampanj för hemlösa i Göteborg. I mediekategorin belönades Läkare utan Gränser och publicservice-företaget BBC.
Jag vet inte om det har med lågkonjunkturen att göra, men under Eurobest-veckan hörda jag ofta idén om reklamarnas betydelse som förändringskraft i samhället nämnas åtskilliga gånger. Reklam är en kraft som kan användas till att förbättra världen och alla i Familjen Reklam har tillgång till detta trollspö . Det är som om det sveper in någon form av nyandlighet genom reklambranschen.
David Droga, grundaren till den amerikanska reklambyrån Droga5, illustrerade det bäst under hans tal, tisdagen 2 december. Ungefär tre fjärdedelar av tiden nyttjade han till berätta om alla världsförbättrande kampanjer han ägnat sig åt. Ett exempel är hans idé Tap Project, där reklambyråer världen över förmår restaurangkunder att betala en dollar för ett glas kranvatten på restaurangen. Pengarna går till platser på jorden med brist på färskvatten.
Droga fortsatte med att prisa reklambranschen möjligheter att förändra världen med paroller som ”We’re all better than we think we are” för att den sista fjärdedelen ägna sig åt säljande reklam “Just to show you that I am as shallow as you”.
Alltså, de ytliga, råkommersiella kunderna ska spotta in pengar så att reklamarna kan ägna sig åt att förbättra världen. Frågan är varför fina människor som David Droga jobbar på reklambyrå och inte på FN eller UFF eller som politiker i kommunalfullmäktige?
Kanske för att det kostar. För att det kostar kunder, relationer och fakturering.
Och att jobba på heltid med välgörenhet ger ingen plats i rampljuset på Eurobest-galan i Stockholm. Och det ger inte möjligheter till det goda stilenliga livet med italiensk marmor och den rätta kaffemaskinen i köket. Reklamare är nog för egentligen fina också för välgörenhet.
”Fight the ordinary”, står det på Eurobests hemsida. En bra beskrivning, för är det något en reklamare inte vill vara så är det ordinär. Reklamare är speciella. Och goda.
Jag vet inte varför, men jag börjar känna att all välartighet och dragning åt det fina, kommer att leda till undergången för reklambranschen, som vi känner den. I alla fall bör det finnas en plats för den tänkbara reklambyrån Råsälj & Co och vem blir först med att arrangera EM i fulreklam under namnet Euroworst?
Lämna ett svar