En sak lyckades Bonnier med i årets utdelning av Stora journalistpriset. Fredriks Strages pris som Årets förnyare för lista över 100 Youtube-klipp, blev en snackis. Frågan som ställs är förstås, vann rätt låt? Men borde inte frågan vara – varför finns det inga intressantare förnyare än de nominerade? Och svaret kanske går att hitta hos koncernen som delar ut priset.Jag har inga direkta åsikter om Fredrik Strages pris som Årets förnyare. Jag kan i all fall inte tycka att de andra nominerade var vassare:
Ingvar Näslund, VK.se: ”För att han genom attraktiva lokala sajter och bloggar ger lokaljournalistiken nytt liv, från hårda nyheter i Åsele till vimmel i Vilhelmina.”
Eva Landahl, SVT.se: ”För att med stor beslutsamhet drivit arbetet med Öppen Redaktion, där publiken löpande får insyn i det dagliga nyhetsarbetet och värderingar bakom redaktionella beslut.”
Och så Fredrik Strage: ”För att han med listan ’De 100 största rockögonblicken på Youtube’ på ett journalistiskt underhållande sätt använder innehållet på en sajt där publiken både producerar och publicerar.”
(Den sista raden är underlig, de flesta av inslagen på Fredrik Strages lista är inte producerade av publiken, möjligen publicerade av den.)
Om prisnämnden hade gjort samma lilla research som Andres Lokko gjorde för krönikan i Expressen i lördagen 22 november, hade det nog blivit omöjligt att dela ut priset till Fredrik Strage, läs här. Andres Lokko konstaterar bland annat att en tredjedel av filmerna på Fredrik Strages lista bestod av rockartister medverkande i The Muppet Show.
Förresten, det kanske inte hade spelat någon roll. I prisnämnden sitter Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter under vars vingar Fredrik Strage hade en trygg hamn i blåsiga tider. Nu vet jag inte om Maria Schottenius ansåg sig jävig och gick ut när Fredrik Strage diskuterades och nominerades. Det borde hon möjligen ha gjort. Men det där bestämmer Bonnier som delar ut priset. De kan väl göra hur de vill. Som till exempel dela ut häften av de senaste tio årens pris i klassen Lukas Bonniers Stora journalistpris till Bonnier-medarbetare. Att Bonnier gräver hål på sitt journalist-SM, är i första hand Bonniers egna problem.
Frågan är varför det inte fanns mer spännande nomineringar i klassen Årets förnyare? Jag vet inte hur hårt Bonniers prisnämnd jobbade med att hitta förnyare och det är möjligt att landet är fullständigt marinerat av nytänk, men jag måste erkänna att jag knappt kommer på några att nominera.
Martin Jönsson, på Svenska Dagbladet, tycker att priset borde gå till bloggrörelsen, i sin sedvanliga bloggpopulism i ett inlägg på Newsmill. Men att läga ut egna texter på en hemsida har väl folk gjort sedan den första webbläsaren kom i början av 90-talet? Det nya är att det är enkelt och kallas blogg. Hellre då att priset går till dem som tillhandahåller verktyg som WordPress, som är så lättlärt och billigt att till och med journalister kan blogga.
Lägg ner priset säger Nyheter24s chefredaktör Aaron Israelson här. Skit samma säger jag. Att det finns få förnyare, det är väl det som är problemet snarare än att Fredrik Strage får priset, även om det så skulle vara på grund av ett fin-fint relationsbygge med Schottan på DN.
Förra året fick Erik Fichtelius pris för sin dokumentär om Göran Persson och året dessförinnan gick priset till Carl Tofft, för Musikministeriet på SVT. Förvisso förnyelse, men då som vidareutveckling av befintliga genrer.
Råder det helt enkelt brist på journalistiska förnyare?
Jag tror det. Och jag tror det beror på att saknas platser där nya idéer föds och växer. Talangerna sugs snabbt upp i Schibsteds och Bonniers fabriker där de får producera, producera, producera, eller leverera, som vi journalister väljer att säga.
* Kolla Pontus Schultz, som drev tidningarna Vision och Attention, en stor talang som Bonnier jobbar hårt för att omvandla till konceptkrängande chefredaktör på Veckans Affärer.
* Kolla på gänget som startade Feber-bloggarna. Inte hört talas om? Nej, just det, det har ingen gjort sedan Bonnier köpte dem för snart två år sedan, läs mer här.
* Kolla PM Nilsson och Leo Lagercrantz som hoppade ur Bonnierboet för att starta eget, men snart kallades tillbaka för att driva det överfinansierade projektet Newsmill, som säkerligen kommer att nomineras till Årets förnyare nästa år.
Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.
Se mig nu inte som en Bonnier-ätare. Bonnier gör förstås inget fel när koncernen växer och når framgångar. Det är vad koncerner ska göra. Men ibland leker jag med tanken på hur det hade sett ut om Ingvar Kamprad hade drivit Bonnier och familjen Bonnier hade drivit Ikea.
Lämna ett svar