Milles – från Lidingö till Östermalm

Never käk a good story. Kolla aldrig om det är sant. Du kan bli besviken. Jag tänker på det vandrade genom singlande höstlöv på Millesgården.

Så borde jag ha gjort. Blivit trollrik konstnär. Köpt mark. Ägnat livet åt att skapa och bo i det som sedan blir monumentet över dig själv. Ingen sida på Facebook, ingen hemsida, inget digitalt.Carl Milles gjöt i analogt brons. Stora, tunga verk som han fick att flyga i himlen. Som blir vackra när annat åldras fult.

Det sägs att han hyste ett nietzscheanskt övermänniskoideal och beundrade Mussolini och Hitler. Det är inte ologiskt med tanke på hans tydliga förankring i antiken. Men det inget jag har lust att tänka på här på Millesgården på Lidingö. Det kan inte finna ett bättre ställa möta en höst på upphällning. Det kan räcka så. Never check a good story.

Funderar över kopplingen till restaurang Milles på Strandvägen. Dit Chris tar Madde och de amerikanska vännerna. Dit alla som förr satt på Teatergrillen har flyttat. De östermalmska arketyperna, webbgurun som har sålt för andra gången, skvallerförfattarinnan up market, dj deluxe, kocklegendaren, affärsmännen som är så finansierade att de aldrig skulle ta ordet pengar i munnen. Som Millesgården. Ett monument över något tidlöst och stort, så stort att det inte kan bli svunnet möjligen allomfattande.

Egentligen heter Pelle Lydmars krog Michelle van der Milles. Finns hon? Börjar googla, men hör en röst i huvudet: prioritera något viktigare.