Jag vet inte vad han tänker och det av naturliga skäl. Vi pratar inte samma språk, så det blir mest tyst där vi jobbar bredvid varandra timme efter timme. Ändå är vi trygga i varandra, det är nödvändigt. Misskött kan jobbet vi gör få förödande konsekvenser, inte minst för oss själva. Möjligen är det just det som skapar den där livlinan som inte syns eller hörs, men ändå binder oss samman. När uppdraget är slutfört kopplar vi loss livlinan och går var och en till sitt. Jag undrar vem han är när inte jag är där, Jurij. Tänker han detsamma som jag? Hoppas inte.
Lämna ett svar