Jag går på storhandling vid Norrtull och hamnar i Eldorado och Lexington och Connecticut och Övfre Östermalm. Snacka om varumärkesresa. Det finns inget som är så inspirerande och oinspirerade som att storhandla, Jag känner mig som en robot som maskinellt plockar alla varor i varuvagnen där den rullar fram i kamp mot Prisextra Norrtulls stängningstid. Samtidigt är just denna så taylorismiska process så hårt kopplad till livet, det vi faktiskt ska leva på nästa vecka. När händerna och fötterna sköter robotprocessen av att hämta fem liter ekomjölk, tre st crème fraiche (kostar alltid 22 kronor), svenska äpplen, korv, sex kiwi, och resten av excelarket som matas fram, blir samtidigt tanken totalt fri.
Ofta tänker jag på hur meningslöst allt är. När jag tänker på att mitt enda problem är att jag ska fylla en låda med mat, vindlar tanken vidare. Då tänker jag ofta på varumärken jag ser i butiken.
Sist såg jag att butiken var fylld med produkter från det gammalsvenska varumärket Eldorado. Från början var det ett fint varumärke, idag är det ett lågprismärke. Jag tänker på hur roligt de måst ha haft när det utvecklade varumärket och satta namnet Eldorado, platsen för den mytiska indianstaden i Sydamerika där allt är av guld.
På Prisextra ser jag Eldorados godis, tonfisk, safttetra, djupfryst, ja rubban
Varumärkesbyggarna måste ha gjort något rätt, för jag handlar ganska gärna Eldorado till skillnad från Euroshopper vars enda vara jag vågar köpa är chokladen.
Jag tänker att hu vilken lågkonjunktur vi har eftersom butiken är fylld av lågprismärket, men då kommer jag på att Eldorado ägs av Axfood som köpte Prisextra 2008. Allt hänger ihop.
Hemma, medan jag packar upp en papperskasse och sex plast, läser jag ett gammalt utskick från Lexington, det genialiska svenska varumärket som år 2007 sålde New England-produkter för 144 miljoner kronor och gjorde en vinst på 10 millar. Den här gången har de snurrat till kommunikationen tänker jag. Lexington verkar ha gått över styr, tar oss med till ett hus by the Hudson, med aptitliga bilder på vita och blåa dukar, stolar, täcken i hus med samma färger.
Ni kan se det fram för er, höstlöven, människorna som kommer in efter en kall promenad i lövskogen, kanske med en vacker hund. Det visar sig att Lexington tar oss med till huset till Face Stockholms grundares dotter Martina Arfwidsons hus i Connecticut. Sminkmärket är också en framgång lite i det tysta. Det omsatte i Sverige 38 miljoner kronor och gav ett resultat på 4,4 miljoner under år 2007.
Vi får se bilder på Martina och sminket visas upp samtidigt som Lexington lanserar the Hudson collection.
Ser vi två svenska lyxmärken som kurar och co-brandar ihop sig under lågkonjunkturen? Vilka utanför Övfre Östermalm kan ta till sig denna kommunikation när the brat har blivit rat?
Jag googlar lite: ”Kristina Lindhe, vd, delägare och en av grundarna av Lexington Company, får Gunilla Arhéns Förebildspris 2007. En prischeck på 15 000 kronor och ett diplom delades ut vid en ceremoni i Stockholm”.
Ja, just det, det var ju Gunilla Arhén som grundade Face Stockholm. De känner förstås varandra. Allt hänger ihop.
Vart tar mig nästa storhandling? Jag ser redan fram emot den.
Lämna ett svar