Vi köpte en nybyggd sommarstuga med plastmattor och parabol. Ocharmigt, men funktionellt. Allt för att slippa hantverka. Det har vi inte tid med och inte lust med. Kan inte. Vill inte.
Ändå har jag stått absolut hela påskhelgen med munskydd och hörselskydd och slipat 100 kvadratmeter golvplankor. Det värsta av allt är att jag tycker det blir allt mer intressant med pigmenterade linoljor för furutiljor, rondellstorlekar för polermaskin och slippapper för den tyska golvslipmaskinen. Jag märker att jag smågnolar och kopplar bort omvärlden medan maskinerna bonar upp golvet med en roterande lintrasa, allt för att ta bort olja som inte trängde in efter fyra täckningar via den oljeutläggaren i plast, inklädd med en luddig påse medelst två kardborrsband.
Jag öppnar ytterligare en femliters dunk med Timberexolja à 1 191 kronor utan att reflektera över att vätskan vi ska trampa på betingar ett högre pris än ett bättre fottrampat årgångsvin
.
Kör en sista boning med skurtrasan vinande under polermaskin iklädd blå dagisplastsockor över skorna. Smeker golvet med handen och tycker om livet. Klarade mandomsprovet. Gjorde ett gott hantverk. Luktmolnet av trä och olja.
På radion P3s dokumentär om Ebba Grön. Då kraschlandar verklighetsflykten. Varför hamnade jag och inte Thåström här på det medelklassiga furugolvet med det där lite för riviga kvisthålet som största bekymmer i livet? Det var ju inte hit jag ville. Skulle till himlen men hamnade som alla andra i hantverks-hell. Herregud, jag stod till och med och hängde på låset på K-rauta så sent som i förrgår bara för att få köpa en gummiskrapa.
Lämna ett svar