Sms är vänsterprasslets kanal – mejl är äktenskapets

Jag blir ständigt fascinerad över hur snabbt mänskligheten anammar gemensamma förhållningssätt för nya kommunikationsmetoder. Det är ju inte konstigt att det har utvecklats en praxis för hur vi pratar i telefon efter att minst två generationer har haft tillgång till tekniken.  Men hur kommer det sig att vi redan har koll på subtila skillnader mellan sms, mejlt, twitter och chat?

Här kommer en tråkig historisk tillbakablick, så dra på min plastreggae-lista för ett bra soundtrack till transportsträckan.

På 80-talet blev flera kanaler tillgängliga i alla fall för en del av befolkningen, it-teknikerna. På universitetet kunde vi skicka mejl och direktmeddelanden. Några år senare när jag jobbade på Ericsson var Memo-mail the shit.

Alla mejl låg i en databas, inget skickades egentligen, utan distributionen sköttes genom pekare som visade på poster i en databas, jag tror visst Ikea kör med systemet ännu. I mitten av 80-talet testade jag också chatt för första gången. Det var så sci-fi att prata i telefon, mejla och chatta på samma gång. Och faxen också, förstås.

Här blir det lite mer spännande.

Förvånansvärt snabbt uppstår consensus för hur vi kommunicerar i de olika kanalerna. Jag har ingen aning över om hur det går till, men de flesta av oss är överens om kodex för twitter, facebook, blogg, sms, mejl och chatt. Då rör det sig om subtila skillnader. 

Förkortningarna skiljer sig åt. Det går att skriva asap i mejl men inte i twitter. Och RT är okej i twitter, men finns inte ens i mejl.  I sms går det att ersätta det och den med ”d”, men det funkar inte i mejl och knappast ens i twitter, trots att twitter ju är sms online. Det är inte givet att du skriver OK i mejlen, men du skulle knappast skriva okej i ett sms. I sms är förkortningar en kreativ konst, I mejl framstår förkortningar som konstiga.

Tonaliteten skiljer sig också. I chatt är tonen hovsam och hövlig. Det rör sig  om ett flerpartssamtal där alla som deltar tar ansvar för dialogen. Klädsam eller konstnärlig tystnad som funkar i telefon, kan bli fel i chatt. Men å andra sidan kan det vara bra att inte var för het i chatten, du behöver ju visa att du har ett annat liv också. Sms är klart snuskigast, inga problem här med saker som” knulla” eller  ”knarka”. Kanske för att sms ligger närmast talspråket OCH för att det är mest skyddat för insyn.  Sms är vänsterprasslets kanal medan mejl är äktenskapets. Chatt är samtalsformernas bastu, alltså så naket det kan och just därför totalt oerotiskt. Facebook är familjekanalen. 

Twitter handlar om masskommunikation och därför är det kanske den skrytigaste kommunikationsformen. Alla har 140 tecken på sig för att visa hur coola och smarta eller klädsamt slackiga de är. Felstavningar antyder obildning och det går inte hem i twitterstugorna.

Spaningen borde kompliceras av att skillnaden på att sitta på fik och skicka mejl eller sms från en mobiltelefon borde vara hårfin. Konstigt nog gäller skillnaderna även då. På något sätt har vi gemensamt bestämt för vad som gäller. Och det på mindre än de tio år som de nya kommunikationsformerna har funnits tillgängliga för allmänheten. Skulle sluka en undersökning om detta som en McBean & Co med jordgubbshake.

Är rätt nöjd med slutet. Tvungen att kapa mitt i tankarna. Behöver jobba på riktigt. Tycker att jag löste det smart. Nu till brödfödan.


Kommentarer

Ett svar till ”Sms är vänsterprasslets kanal – mejl är äktenskapets”

  1. Det skrivna ordet ställer stora krav på det svenska språket – man förutsätts att kunna språket även om man sedan omvandlar det till en sms:andets picasso.

    Det innebär att alla dessa spontana chatt och demokratiska samtal som vi idag har utestänger effektivt alla som inte klarar språket. D v s en stor del av alla de 10% som är utlandsfödda. För ingen orkar läsa twitter och inlägg som är felstavade. Dessutom minskar felen rent visuellt trovärdigheten i texten.

    Jag har tänkt mycket på det där att nätet öppnar upp för medborgare och demokrati, och bla bla bla. Visst, för dem som kan uttrycka sig i skrift på svenska – och kan alla dessa nyansskillnader. Kämpar ständigt själv med att försöka uttrycka mig på utrikiska – svenska, alltså. För annars kan man inte vara en del av samhället. Frågan är bara om det nya digitala samhället ställer högre språkkrav (helt utan politikernas inblandning!) än det gamla samhället på folk som vill delta i samtalet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *