Inte nog med att man ska bli beefad eller vad det nu heter av killar som jobbar på traditionella pr-byråer, som Niclas här. Nu ringer det också en äldre man från Skara och frågar om han får låna mitt företagsnamn. Karln hade ett band som spelade gitarrmusik i början av 60-talet. Beatniks for land och rike runt med sin då hypermoderna e-gitarrer. Det var inte så noga med varumärkesskydd då. I Norge turnerade ett band med samma namn.
Men nu vill mannen i Skara ge sig ut på vägarna igen. Liksom huvudpersonen i Jack Kerouac legendariska bok On the road från 1957. Den handlar om rebelliska ungdomar i ”the beet generation”. Boken verkar bra, är inhandlad och ja, den ska jag också läsa framöver. Det gäller att planera sitt liv.
Just därför blir jag störd av karln från Skara. Han undrar om han får ut och spela lite dansbandsmusik under ett namn som jag råkar ha. Vad ska jag svara på det?
” Ja, så länge du inte kör Blue Moon”
”Nej, jag tänkte själv ge mig ut på vägarna någon gång i Skara”
”Nja, vi kanske kan göra något tillsammans, kanske spela in en freaky film som vi lägger ut på Youtube”
”Kolla vad de säger på pr-byrån JMW. De vet hur det sociala spelet fungerar.”
Fan, jag har inte tid med sånt här. Ska skriva tre tunga jobb den här veckan, beställa installation av ett fucking skafferi, bygga företag, storhandla, hämta-lämna ungar, sitta i möten kors o tvärt och jag HINNER inte ens knyta skorna.
Lämna ett svar