Vad gör du när du inte har någon knapp att trycka på? Tack vare en häst fick jag ofrivilligt genomföra det experimentet.
Vid Brottby strax norr om Stockholm stängdes E18 av. En bil med hästsläpp hade kvaddats och nu låg en skadad hästs på vägbanan och spärrade trafiken. Det skulle komma att ta två timmar.
Kort senare slocknade bilradion. Laptopen dog. Min mobil är nästan förolyckad så den gick inte att bruka.
Två timmar utan en knapp att trycka på. Ingen information att tillgå. Jo, förresten verkligheten. Jag roade mig med att studera vad folk gör fångna två timmar på E18.
Tv bilar bakom riggar ett sällskap ljud från en mobiltelefon som de dansade till. Tjejen i bilen bakom frågar mig om det är okej att hon kissade bakom min bil. Ja för f-n. Killen i bilen framför håller på koka sönder, han går av och an och tigger cigaretter.
Lutar mig tillbaka och tänker att NU kommer jag att fatta livsavgörande beslut. Här isolerad och ensam och ingenstans att ta vägen och ingen knapp att trycka på. Men jag får ont i huvudet och tänker på vatten.
Beger mig runt en kilometer norrut för att komma fram till olycksplatsen. Där ligger hästen omgiven av all upptänklig social omsorg, bärgare, poliser, brandmän och veterinärer. Jag vet att jag inte får tänka att hästkräket förstör hela dagen för mig, men jag tänker så ändå.
På väg tillbaka till bilen händer det intressanta att jag blir stoppad av personer i ungefär var femte bil. De vill ha en rapport från fronten. Jag berättar vad jag sett, utan twitter, fejan, mejlen, bloggen, publiceringssystemet, sajten, quarken, alltså som någon forntida luffare som sett världen. Ett annorlunda sätt att vara journalist? Nej, inte alls så, det normala sättet att vara journalist.
Du berättar vad du har sett, upplevt och lärt dig. Du gör det på ett intresseväckande sätt. Avgörandefaktorer för alla som jobbar med storytelling, författare, journalister och marknadsförare. Ja, det var nog en enkla men viktiga insikten jag hämtade hem under två timmar i väntan på en skadad häst. Men det är ju inte så de flesta av oss jobbar/får jobba och då kan resultatet se ut så här.
Lämna ett svar