Jag noterar att de bästa stunderna i mitt arbetsliv är tillfällena jag är ute i sthlm och träffar folk. I datorn händer saker, men aldrig riktigt på riktigt och i så fall under kontrollerade former.
Möten ger nästan alltid nyheter. Ofta är den muntliga berättelsen klockren. Om den håller.
Till veckan, fick jag höra, ska Sturegallerian i Sthlm relansera sig med hjälp av pr-byrån Prime. Upplägget är nytt. Konsumenterna uppmanas att bilda grupper som går in kollektivt och får specialerbjudanden. Som en hederlig kooperation, men på lyxstället Sturegallerian. Vem hade trott det för tio år sedan?
Bäst blir det nästan om mötet sker kaotiskt och oplanerat. Det är fint att kliva rakt in i ett pratande sällskap.
De två före detta mediecheferna som sitter och skvallrar om Ericssons sponsring av båten i Volvo Ocean Race. Kostar telejätten 700 miljoner kronor men det räcker med att få med en storkund som gör en affär ombord för att investeringen ska löna sig. ”Konstigt att TV4 får sända från Ocean Race, det är ju rena reklamen för Ericsson”, säger mannen.
Jag njuter av de små detaljerna. Mediekvinnan som absolut vill lägga dagens sallad med soltorkade tomater, rödlök och quinoa et al i ciabattan. Det slutar med ett nervöst sammanbrott hos servitrisen. Och mediekvinnan.
Vänder mig mot mitt sällskap. Vi pratar mediesäljare. Jag säger försiktigt att medier säljs nästan som vilken bil som helst fast det handlar om en kunskapsprodukt.
Mitt sällskap funderar en stund och säger ”men bilförsäljningen har i alla fall utvecklats enormt de senaste åren”.
Prat om pengar är alltid intressant att lyssna till. Som chefen på medieföretaget som beklagade sig över att ha tvingats tacka nej till en bannerkampanj från strippklubben Privé för en halv miljon kronor. Kampanjen var förstås inte politiskt korrekt. Men hur miljöetiskt är det då att strippklubben måste köra omkring med två bilar med reklamtavlor dygnet runt och gödsla gatorna med kontaktkort?
Lämna ett svar