Han spelade aldrig på travet, även om han såg så ut. Han nyttjade inte nikotin, inte ens e-cigg. Men en gång per år tog Bo-Erik bilen till city. Det tog honom vanligvist runt 70 minuter. Därhemma hade de slutat fråga honom om varför han åkte och vad han gjorde. Det lät honom hållas, eftersom han alltid annars var hemma och uppträdde utan minsta anmärkning. Bo-Erik fick alltså fritt spelrum under en dag per år. En dag han förberedde noga. Varje minut planerade han. Han skulle ställa bilen på sidogatan, invid bron o gjutjärn. Han skulle gå den illa grusvägen fram till huvudgatan som han skulle följa under en lite mer än 15 minuter lång promenad för att sedan åter vika av på en sidogata. Tre kvarter skulle han gå innan han gick in i porten och knappade in koden han hade memorerat kvällen innan. Dörren öppnade som vanligt inåt, så han liksom följde med dörren in i trappuppgången obemärkt. Han tvekade en stund. Kanske var det åldern. Skulle han ta den gallerförsedda hissen. Eller skulle han kliva på den mjuka mattan upp för trappstegen. Ålderns rätt tog inte ut vanans kraft. Det blev trappan.
Lätt andfådd nådde han sitt mål. Den gröna dörren. Han hann inte trycka på dörrknappen som vanligt förrän mobiltelefonen vibrerade dovt i fickan. När han såg numret i rutan ökade pulsen. Han blev sjukligt röd i ansiktet och kände att det inte fanns någon annan utväg än att sätta sig på det sista trappsteget fram till målet.
Shot with Samsung Galaxy
Lämna ett svar