För första gången i världshistorien kan i stort vem som helst skapa rörlig bild. Alla som har en normalbudget västerländsk budget har råd att vara filmproducent. Så har det inte varit tidigare.
I stället har vi avbildat verkligheten i stillbilder, hieroglyfer och runristningar i sten, bläck på pergament, olja och akvarell, vattenfärg, kritor och tusch och de senaste decennierna även med fotografiskt teknik. Stillbilden är en konsekvens av möjligheterna som erbjudits och inte fullt ut en önskad uttrycksform. Bilden har tjänat oss väl. Men vilken funktion och position får den när rörlig bild utvecklas till norm. Visar det sig att stillbilden har varit en parentes, om än en mycket långvarig sådan?
En fundering är språket som beskriver stillbilder, framförallt foto. Det saknas. Språket som beskriver vad som gör en bild bättre än andra, existerar i långa stycken inte. Diskussioner kring kvaliteterna handlar ofta om teknisk kvalitet som korn/pixel-storlek, belysning, skärpa och färgnyanser eller om komposition, gyllene snitt, bildlinjer och så. Analys av foton handlar mer sällan om berättandet.
Med film och text är det ofta det omvända. I första hand är det berättandet som uppfattas som intressant, i andra han komposition och teknik. En berättelse som alla kan realtera till. Varför? Kanske för att stillbilder är ett sämre format än text och rörlig bild för storytelling. Stillbilder och foton kanske får finna sig i att agera komplement till framförallt text i stället för att spela en dysfunktionell huvudroll.
Lämna ett svar