Här är ytterligare en artikel, skriven för Dagens Story, februari 2008. Denna handlar om berättande i tv. Håller idéerna fem år senare när rörlig bild har flyttat i var mans hand? Bilden gjorde jag själv. Som vanligt i sista stund med första bästa fynd på nätet. Faktiskt lite självmål att illustrera en artikel om bästa tv-berättandet med en så stollig bild.
Tv-berättarna tror på parallella världar, animationer i lera och snabbare, nej, långsammare tempo. Det framkommer när Kjell Tunegård. Åsa Blanck och Martin Persson diskuterar utvecklingen av tv-berättandet.
Kjell Tunegård har jobbat med berättande för tv sedan 1970. Han har klippt, dokumentärer, kulturprogram och långfilmer. Senast jobbade han med SVTs dokumentär om Göran Persson. Han kallar sig redigerare eller klippare och återkommer ofta till att publiken ständigt ökar kraven på berättandet i tv.
– Det viktigaste som har hänt är att berättandet har blivit mer koncentrerat. Publiken har blivit intelligentare, läser av filmerna lättare. På 70-talet skulle man vara tydlig. Då pratades om folkbildning i tv. I dag är det snarare viktigt att inte var så tydlig i sitt berättande. Är man övertydlig slutar folk att titta. Publiken ska själva komma på saker och känna sig intelligenta.
Också tempot i berättandet har förändrats, anser Kjell Tunegård.
– Klippfrekvensen ökade under några år men nu kan man också märka att det lugnare tempot har kommit tillbaka. En långsamt berättad historia kan ändå ha ett oerhört intensivt tempo i sin dramaturgi.
Tv-drama och långfilmer har vant publiken vid ett nytt berättande.
– Filmen och berättandet har utvecklats. Publiken har vant sig vid detta berättande och det smittar av sig på dokumentärer.
Också Kjell Tunegård har hämtat inspiration från långfilmen.
– Det finns mycket att lära där. Den tyska filmen, Fassbinder och Herzog, präglade mig på 70-talet. Kieslowski och Tarkovski var ju fantastiska filmskapare. Jag inspireras också av amerikanska regissörer som till exempel Clint Eastwood och Woody Allen som är otroligt bra på att berätta.
Även om publiken har blivit mer intelligent de senaste 30-åren, tror Kjell Tunegård, att taket inte är nått.
– Jag tror att publikens intelligens utvecklas mer och att man kan göra ännu mer komplicerade byggen som de flesta kan ta till sig. Berättandet kan bli mer dramaturgiskt komplicerat. Det går att hitta spännande vinklar på en historia. Försöka lyfta historien till en annan nivå, hitta en mer komplex form, än det linjära berättandet.
En utveckling som sker är att tv-berättarna hämtar inspiration från konstgjorda världar på internet och dataspel.
– Det är mycket diskussion kring det och jag ser att folk blir inspirerade av sånt. Grafiken som syns i tv har nog fått sin inspiration till stor del från alla dataspel. Man pratar om hur viktigt det är att använda grafik för att få ett speciellt stuk. SVT har anställt grafikexperter som ska utveckla grafiken i berättandet. Det blir mer grafik i redigeringsapparaterna och det påverkar också. Sedan har ju många spel och vill kunna känna igen sig. Grafik i program kan var fantastiskt när det fungerar, men ofta känns det krystat och intvingat, jag är mer intresserad av ett så rent berättande som möjligt. Det är oftast mest effektivt tycker jag.
Hur åstadkommer du tomhet och renhet i berättandet?
– Det är ett knåpande. Det handlar om att känna in saker. För dokumentärer finns inget manus. Jag får ett material. Sedan gäller det att sätta ihop saker. Jag försöker hitta ett uttryck, kombinera olika saker och se vad som händer när man lägger ihop dem. Jag försöker ta tillvara på saker som händer slumpmässigt. Ofta måste man frigöra ögonen från det logiska och jobba med det omedvetna och vara öppen för slumpen. Men när det är klart ska det naturligtvis kännas logiskt.
Det låter som du jobbar helt slumpartat?
– Nej så är det inte. I början försöker jag hitta en struktur. För dokumentären om Göran Persson började vi med att bryta det kronologiska, vi försökte hitta ett annat sätt berätta på. Så där började vi tematiskt. Vi klippte ganska länge innan vi upptäckte att det blev skittråkigt och valde ändå kronologin. Det finns en verklig styrka i det. Tidens gång och utveckling känner man tydligare.
Vi klippte ut de som vi tyckte var de bästa bitarna och försökte hitta bra kombinationer. Ofta händer det att det som vi tycker är bäst i början inte kommer med i slutversionen. Här hade vi ju ett gigantiskt material med många bra sekvenser, men helheten måste styra.
Men som dokumentär berättare har ni väl krav på er att hålla er till sanningen?
– Det är det som är så fascinerande. Vi får ofta kritik för att inte vara objektiva. Jag blir lika förvånad varje gång folk säger det. Det finns ingen objektivitet i dokumentärer eller nyhetsinslag. Det finns en strävan efter att skildra sanningen, men det blir aldrig objektivt. Det gäller att var så ärlig mot materialet som möjligt och var schysst. Det är som Göran Persson sa: ? Det hade blivit bättre om han hade klippt det själv. Från hans sida sett naturligtvis.
Du är inte alltid med på inspelningen. Innebär det inte att du får begränsad kontroll över det slutgiltiga resultatet?
– Det blir för komplicerat att var med på inspelningen med många olika viljor som ska styra. När det gäller Göran Persson, ville jag hålla mig utanför eftersom det var ett så känsligt projekt. Jag ville vara opåverkad. Sedan går det att göra mycket i efterhand, ljussättning och beskärning. Det gjorde vi på Persson-dokumentärer. Den var inspelad under så lång tid att tekniken utvecklades från formatet 4×3 till 16×9, så vi tvingades komponera om bilderna.
Göran Persson-dokumentären, Är den din bästa?
– Nej, det kan man inte säga. Vi är glada att jobbet fick ett sådant genomslag. Sedan är det kanske inte så vackert, det är mycket gubbe i ruta men det kan också fungera. Det är ett intervjuprogram som vi försökte göra television av.
100 timmar material som ni gjorde 4 timmar tv av. Vad skulle du ändra på om du skulle göra om arbetet?
– Inte så mycket. Jag känner att vi fick ut mycket av materialet. Låter vi tiden gå få vi se. Program åldras väldigt fort. Då upptäcker man saker.
Det leder till frågan om det går att åstadkomma tidlöst berättande för tv?
– Det tycker jag nog. Men jag kan inte komma på nåt för tillfället. Men en del långfilmer är tidlösa, som till exempel Cykeltjuven. Den är väldigt enkelt gjord med simpel teknik, men berättelsen griper och den är snyggt filmad och klippt.
Vilken av dina produktioner är du mest nöjd med?
– Kanske vårt lyxprojekt, biofilmen Så går ett år som vi spelade in under ett år i Sjöbo. Vi bodde där och hade lång klipptid. Men när jag tittar på den nu, ser jag mycket jag skulle vilja klippa om och fixa med. Sedan tycker jag att Hundra Svenska År som vi gjorde 1996-2000 fortfarande håller.
Vad kännetecknar ett berättande signerat Kjell Tunegård?
– Jag anses nog som ganska seg och håller bilderna länge. Risken finns att de uppfattas som longörer. Det är svårare att jobba på det sättet idag. Tv har förändrats och tittarsituationen är annorlunda med alla kanaler och zappandet. Publiken tittar inte koncentrerat. Blir det lite långsamt zappar man.
Vad gör en tv-berättare för att matcha zappandet?
– Det är inte så mycket att göra. Ibland får man vara lite spekulativ, jag är det verkligen motvilligt. SVT har haft en idé om att nå en yngre publikgenom att göra programmen ungdomliga. Det är helt fel tänkt. Ungdomarna genomskådar det direkt. De känner att det oftast inte bottnar hos dem som har gjort produktionen. Och då är det förlegat.
Vilka är dina förebilder bland (tv-)berättarna?
– Många här på SVT är jätteduktiga. Det finns klippare och fotografer här som är fantastiska berättare. Olle Häger som jag jobbat mycket tillsammans med är en hejare på att skriva speakertext. Dessutom har han en oerhörd känsla för tvmediet. Det är fascinerande att det går att göra så mycket med texter, som vissa perioder nästan varit förbjudna i dokumentärer men nu kommer tillbaka och utvecklas. Erik Fichtelius är en skicklig journalist som jag har stor respekt för och som jag lärt mig mycket av. Tom Alandh är en annan duktig berättare. Massor med freelacefilmare som gör bra filmer.
Regissören Åsa Blanck har jobbat med tv-dokumentärer i tio år, mestadels SVT. Hon vann en Guldbagge för filmen Vikarien år 2006 (2007!). Många tittare skulle säkert komma ihåg dokumentären Ebba & Torgny och kärlekens villovägar, om två åttioåringar som återfann vid 80 års ålder efter 60 år isär.Åsa Blanck tycker att det är lekfullheten som kännetecknar och hennes ständige kameradragare Johan Palmgrens produktioner.
– Vi är ett litet team och tillbringar mycket tid med våra karaktärer, vi jobbar hårt för att komma nära människorna och ambitionen är att det ska finnas en lekfullhet.
Lekfullheten ska snarare skapa kontrast än att stå för sig själv i produktionerna.
– Humorn blir aldrig riktigt intressant om det inte finns ett allvar också.
Det har blivit enklare att ympa dokumentärer med humor under den tid Åsa Blanck har varit verksam.
– Idag finns en större lätthet i dokumentärerna. Det går att jobba med en varm och lättsam ton och humor, även när det är allvar. Det gillar jag.
Knepen hon tar till för att fånga tittarna är uråldriga, men förtjänar att upprepas.
– Berättelsen ska vara tydlig, tittarna ska känna för karaktärerna och det ska vara spännande.
Det är ungefär samma komponenter som i klassisk berättarkonst. Skillnaden är att berättare av tv-dokumentärer behöver hämta delarna ur verklighet.
– Ibland kan jag tänka på den oförutsägbara verkligheten som jag ska förhålla mig till och att jag borde börja med spelfilm. Men å andra sidan är man inte bara ett offer för vad som händer. I varje film vi gör söker vi ett tema. I filmen om Ebba och Torgny, blev temat att det aldrig är för sent. Vi gjorde filmen Vikarien som också är ett relationsdrama, men där handlade det om att se hela människan. Varje film har sin mening. Allting kretsar kring relationer. Det är det som är det mest spännande med att göra dokumentärer.
– Jobbar du med någon särskild berättarteknik?
– Varje film har sitt uttryckssätt. I Vikarien jobbade vi uteslutande med scener, och hade inga intervjuer eller speakerröster. Det bestämde vi tidigt. I Bedragaren är det motsatta. Där har vi både intervjuer, och oerhört många huvudpersoner karaktärer och speaker.
Åsa Blanck ställer stora krav på historian hon ska berätta.
– Det är viktigt att det är lustfyllt. Man ägnar berättelsen ett år av sitt liv och då måste man vara genuint nyfiken på vad som ska hända under det året.
Åsa Blanck har inga enkla sätt att hitta de goda historierna som går att göra dokumentärer av.
– Jag pratar mycket med folk. Och nu har vi hamnat i den underbara situationen att det ringer folk till oss och berättar saker. Häromdagen ringde en kvinna som översatt en av våra filmer i Pakistan och berättade om en svensk hippi som efter 40 år ska ta med sin familj och flytta hem till Sverige.Inspelningen är i full gång.
Och när berättelsen är hemma, hur går det till att få de luttrade tv-tittarna att inte zappa bort dokumentären.?
– En bra historia når alltid fram. Jag använder också de hjälpmedel jag har, det ska oroa och roa och skava och var lustfyllt. De sakerna får man vaska fram under inspelning och klippning.
Och folk tittar?
– Vi har fått fantastisk respons. Särskilt för Ebba och Torgny. Det var en lycklig berättelse, som ju är svårt att berätta då den inte innehåller en inneboende konflikt. När jag tittar på den den idag kännse den lite väl lekfullt berättad, men deras kärlek är så omtumlande.
Åsa Blanck har ingen helt bestämd uppfattning om vart tv-berättandet är på väg. Men några saker har hon tagit intryck av.
– Jag blir inspirerad av kortfilm på 10-15 minuter. Där finns utrymme för experimenterande. Ett exempel är animerade dokumentärer som nu kommer i fullängdsformat på en timme. Jag har sett en pilot till en kortfilm med barn som varit utsatta för svåra saker gestaltade av animerade lerfigurer men med autentiska röster. Animerade dokumentärer kommer också fullängdsformat.
Tekniken drar åt två motsatta håll. Det enkla och billiga och det dyra.
– På dokumentärfilmsfestivalen pratas det mycket om svindyr hdtv. Men en av filmernas som tävlar på både tempofestivalen och Göteborgs filmfestivalen är inspelad på mobiltelefon.
Martin Persson har berättat i tv i 14 år och gör allt utom stora underhållningsprogram. Senast gjorde han den prisbelönta dokumentären I en annan del av Köping som har dragit stor publik till TV4. Han är även stolt över att ha gjort halvdokumentära Rallarsving för ZTV. I hans värld går berättandet i tv allt snabbare.
– Man berättar betydligt mycket fortare. Den märker jag när jag tittar på gamla favoriter. De går alltid långsamt. Tittarna måste hakas fortare när utbudet är större. Det gäller framför allt dem som skriver för drama. Prison Break-estetiken är en helt ny genre, skriven av cliffhanger-konstnärer som lyckas genom alla reklamavbrott 24 avsnitt i rad. Det fanns inte för 15 år sedan. Utvecklingen styrs också av att alla nya medier är snabba och av att tv-tittarna är enormt mycket proffsigare.
Martin Persson svarar nja på frågan om cliffhanger-berättandet går att överföra till dokumentärer?
– Det gör det ju inte riktigt. Vi försökte göra det med Köping, och berätta det som ett drama, men vi skapade inte några scener så det går, men till en viss gräns. Vi försökte skapa cliffhanger i varje avsnitt och de var mer eller mindre starka. Det visade sig att huvudpersonernas kärleksrelationer var engagerade.
Är det alltid relationer som bär berättelser?
– Ja, det är det väl.
Martin Persson är ingen långkörare. Han gör första säsongen av ett program, sedan får någon annan ta över.
– Att försöka få till det som känns nytt och blir en snackis är vad jag tycker är kul.
Han produktioner ska ha ett kännetecken:
– Jag försöker förmedla värme, även i ett kampsportprogram som Rallarsving. Det kan vara närgånget och salta historier men man ska ändå känna sig varm i kroppen och nöjd när man har tittat. Går nära utan att vara snaskig är målet. Men jag har inga särskilda berättarknep. Jag önskar att jag hade några, för varje gång jag ska berätta en historia är det lika svårt.
Trots högt tempo och intensiv jakt på cliffhangers kan berättandet i tv utvecklas ytterligare, tror Martin Persson.
– I USA har de kommit längre med parallellt berättande i andra medier. Heroes har en helt parallell värld på nätet där tittarna kan påverka handlingen. Men det kändes som det var alldeles för dyrt för att göra här.
Kjell Tunegård tittar gärna på
”Jag tittar på långfilmer och dokumentärer, kultur, porträtt och fotboll. Där har det hänt mycket med bildproducerandet och med kommentarerna som har blivit mycket bättre. Det görs otroligt mycket bra filmer, Roy Anderssons, Darling, Rumänska Fyra månader, 3 veckor och 2 dagar, Himlen kan vänta och Polisorkestern.”
Åsa Blanck tittar gärna på.
”Det bästa jag har sett den senaste tiden är Föreställningar på SVT. Den gjorde starkt intryck. Nästan all danskt tv som visas på svensk tv är bra. Det kan bero på att man inte fattar språket och slipper det som skaver på svenska. Men så fort det är danskt på tv tittar jag från början till slut. Det bästa jag har sett är den danska föreställningen som jag sett måndagar. Den gjorde starkt intryck. Nästan allt danskt på svensk tv är bra. Man kanske inte riktigt fattar språket, man kommer undan det som skaver i Sverige. Nej jag vet inte så fort det är danskt tittar jag från början till slut. God morgon alla barn med Jens Jonsson var ett fantastiskt lite universum att kliva in i en gång per vecka. Hade jag fått debutera med långfilm hade jag velat göra Me and everyone we know av Miranda July. Den är så egensinnig och bedårande att jag skrattade och grät när jag såg den. Som småbarnsförälder har jag börjat titta på HBO-serierna Sopranos och Sex feet under. Innan jag fick barn tittade jag inte på tv. Nu bänkar jag mig 21:20 varje söndag.
Martin Persson tittar gärna på
”Amerikanskt drama. Uppdrag granskning är suveränt. Wire har jag sett första säsongen av. The Office är ännu en superfavorit. The Staircase har jag sett två program av, det är imponerande hur mycket dokumentärt material de har satt samman för varje avsnitt.”
Lämna ett svar