Det här ett nytt projekt jag håller på med sedan flera år. Det
handlar om att fånga skräcken i vardagen. Under en tunn yta väller människornas
känslomassa som magman i jordens inre. Eruptionerna spränger fram i det där sneda
leendet, den missriktade glimten i ögat, ja, de korta okontrollerade
ögonblicken av skräck och fasa, när människan återgår till att bli djur. Ja,
något sådant vill jag komma åt och det tar tid, för det går inte att veta när
det sker. Det kanske var en dum idé.
Lämna ett svar