DAGENS STORY: CAMILLA LÄCKBERGS FÖRFATTARKNEP

Den här intervjun med gjorde jag för mitt och Susanna Popovas i-stället-för-att-mata-duvorna-projekt Dagens Story. Ett digitalt magasin om storytelling som blev allt ambitiösare tills inte tiden längre räckte till. Jag mötte Camilla Läckberg den 17 september 2008 på Mornington i lobbyn där det finns bokhyllor i lobbyn. Det var också den enda bildidén jag kunde komma på för de 5 minuterna vi hade på oss att ordna en bild.  Den blev inte så bra, så jag skruvade på den i photoshop för att få fram en skräckatmosfär kring en person som avrättar många karaktärer i sina böcker. Den enda som bilden skrämde slag på var nog Camilla själv.

Läckberg-R van den BrinkINGRESS
Camilla Läckberg, sågad av många – läst av nästan alla, skrev sin första saga när hon var fyra år. Skrivkursen 1998 var den stora kicken. Nu går hon som sin idol Liza Marklund och spjälkar armarna med linjaler för att orka med 15 timmar på raken.

HUVUDTEXT
Hur har ditt skrivande utvecklats de senaste tre åren?
– Jag har blivit bättre på handarbetet framförallt på att hålla ihop intrigen. Jag har blivit bättre på att hitta mitt sätt att skriva. Debuten Isprinsessan känns som en nybörjarbok.

Vad utmärker ditt sätt att skriva?
–Vardagsspråket. Jag kan ju inte skriva som Ernst Brunner eller Åsa Larsson. Jag är ingen nyskapare av det svenska språket. Det är provocerande för många författare. Men jag ser mig som en historieberättare och inte stilist och kommer aldrig att vinna Augustpriset. Det är jag fullt medveten om. Men jag tycker att det är roligt att en massa människor vill läsa mina böcker. Jag kanske inte utvecklar mina läsare, men jag ger dem förströelse och underhållning. Varför skulle det vara fult? Och det ena utesluter inte det andra. Jag ser till mitt eget läsande. Marian Keynes är min pralin. Paul Auster ger mig något att fundera på. Jag förstår inte varför man bara måste läsa finlitteratur. Det är enkelspårigt.

På vilka områden skulle du vilja utvecklas?
Bli bättre på att rensa. Jag skriver många ord. Kill my darlings är svårt för mig.

 Hur mycket rensar du?
– Kanske tio av 350 sidor.

 Din skrivprocess, hur ser den ut?
– Jag skriver från A till Ö. Sedan redigerar jag. Jag läser manus 5–7 gånger. Det är så tråkigt.

 Kan du skriva koncentrerat eller surfar du på internet och så?
– Det blir mycket internet, ibland tänker jag dra ur sladden.

 Framåt deadline. Hur ser det ut då?
– Då kan det bli 15–timmars pass och handlederna blir förstörda. Men jag läste om hur Liza Marklund band upp handlederna med linjaler så att de inte kan böja sig så att går att fortsätta att jobba. Det försöker jag göra.

 Hur gör du för att komma i gång när du är distraherad?
– Jag ser till att skriva den första meningen och sänker ambitionen från tio sidor till en halv. Bollen måste sättas igång.

 Vad utgår du ifrån?
– Ett synopsis på fyra meningar. Jag vet mördaren, motivet och några andra hållpunkter. Mitt synopsis växer sedan allt eftersom jag skriver. Halvvägs in i boken består mitt synopsis av fyra tättskrivna A4.

Dina berättelser, krystar du – eller trollar fram dem?
– Jag brukar ha ett utkast klart i slutet av boken jag skriver. Tanken på nästa bok kommer då som en irriterande fluga jag försöker vifta bort. Till Sjöjungfrun fick jag en bild av en man som hängde i ett hopptorn. Då vävde jag in Krister från Isprinssessan.

Hur stor andel lägger du på själva skrivandet i förhållande till andra saker, t ex research eller disposition?
– Jag jobbar ett halvår med en bok. Den första månaden lägger jag på research.

 Vilka smarta knep har du för att driva en berättelse framåt?
– Jag jobbar mycket med cliffhangers mellan kapitel men också mellan stycken. Jag tänker alltid stycken. Cliffhangers är det vanligaste knepet. Men det fungerar. Det bästa betyget fick jag från en läsare som skällde på mig för att han var trött på sin arbetsplats. Han hade läst till fem på morgonen. Men jobbar du med cliffhangers måste läsarna också få vila.

 Ett återkommande inslag i recensioner är att du anses skriva spännande – hur gör du det?
– Saker jag lärde mig på skrivkursen. Som att byta tempus. Jag byter också miljö, både yttre och inre. Från Fjällbacka till Göteborg från Erica till Mellberg. Läsarna får också se inifrån mördaren. Där har jag en utmaning. Läsarna ska ju inte veta att det är mördaren. Det är roligt att var olika personer. Ibland är jag en åttioårig man så byter jag till en ung tjej. Jag byter också tidsperspektiv, jag har alltid en dåtidshistoria som löper parallellt. I Tyskungen är det en historia från 40–talet och i nästa blir det 1800–talet. Det kräver research. Det är bra, det håller mig alert. När jag skrev om 40–talet gav jag mig fan på att inte få smäll på fingrarna. Jag kollade saker som om man sa grammofon eller skivspelare. Men jag fick ändå smäll på tassen. Jag hade med en flakmoped, men de kom inte till Sverige förrän 1953.

 Du ägnar mycket utrymme åt vardagligheter, som födelsedagskalas, barnens värld, hur tänker du där?
– Vardagligheterna är tänkta som vilostycken. Jag tycker vardagen är intressant. Och Ericas och Patriks vardag vill läsarna följa. Det är spännande att se om de ska få barn hur det går med pappaledigheten. Krasst är det en succéfaktor. Och nu när jag själv skiljer mig, undrar läsarna om också Patrik och Erica ska göra det.

 Och när du kör fast?
– Jag har hela berättelsen i huvudet.  Den kommer av sig själv. Men kör jag fast, skickar jag en fråga till databasen i min hjärna, till det undermedvetna. Sedan, när jag skär gurkan köket, får jag svaret på frågan.

 Dina knep för att teckna människor?
– Människor ska vara tredimensionella. De ska kännas som riktiga personer och inte enbart vara goda eller onda. 

 Hur jobbar du med dialog?
– Dialogen låter jag flyta på. Jag försöker höra den i huvudet. Ibland får jag höra att mina personer pratar banalt. Men så pratar ju folk på riktigt. Det är inte alltid så spirituellt när vi pratar med varandra.

 Ser du någon typläsare framför dig när du skriver?
– Typläsaren är jag själv. Jag skriver inte för någon annan än mig själv.

 När började du berätta?
– Jag har alltid berättat sagor så jag har det i kroppen. Jag var bibliotekarien i Fjällbackas favorit. Hon försåg mig med kassar med böcker. Mina föräldrar lät mig läsa. Det fanns inte att de sa nej när jag ville köpa en serietidning. Jag lyssnade också mycket på ljudsagor.

 Vad läste du som liten?
– Goda berättare som Agatha Christie, Enid Blyton och Stephen King.

 Vilka förebilder har du idag?
– Brittiska deckarförfattare som Reginald Hill, Peter Rollins, Agatha Christie och Minette Walters. De har ett lugnt berättartempo och alla karaktärer är viktiga och riktiga personer.

 Din bakgrund brukar hastigt beskrivas som civilekonomen som gick skrivarkurs och blev storsäljare. Vad lärde du dig på skrivkursen egentligen?
– Jag fick en bra verktygslåda. Många säger att man inte kan lära sig skriva. Bullshit. På kursen togs det ner på jorden. Innan var skrivandet något magiskt. På kursen blev det handfast och påtagligt och inget hokus–pokus.

 Hur kommer du igång med en ny bok?
– Jag måste tvinga mig. Jag skjuter upp och skjuter upp tills jag måste. Jag har det aldrig så välstädat som då. Skriva är det roligaste jag vet och ändå så ångestfyllt. Det är märkligt.

 Varför är det så ångestfyllt att komma i gång?
– Jag vet ju inte om det kommer att fungera en gång till.

 Kan en robot skriva deckare?
– Nej. Skriva deckare kräver fingertoppskänsla och förmåga att känna rytmen. Du ska veta när du ska blåsa på och när läsarna behöver slappna av. Det finns inget recept för deckare som fungerar på det sättet. Vem som helst kan läsa ett recept, men det är kockarna som har känslan och kan laga den bästa maten.

 Hur tycker du att berättandet i svenska deckare har utvecklats de senaste åren?
– Vi håller hög klass i Sverige. Jag får ständigt frågan om varför vi är så duktiga i Sverige.

 Och då svarar du?
– Min hemsnickrade förklaring är att det började med Sjövall–Wahlöö. De satte en hög nivå för deckarskrivande som många har följt. Det blev som det svenska tennisundret. Liza Marklund gjorde mycket för oss kvinnliga deckarförfattare. När det finns några ikoner vill andra försöka och då kommer det bra författare.

Svenska deckarförfattare du beundrar?
– Åsa Larsson och Håkan Nesser är mina absoluta favoriter.

 När blir du lika rik som Liza Marklund?
– Jag är inte delägare i något förlag och ägnar mig inte åt fastighetsklipp. Så jag kommer inte i fatt där.

 Vad anser du om den kritik du får?
– Jag känner inte igen mig alls och jag konstaterar att recensionerna blir sämre ju mer jag säljer. Samtidigt bryr jag mig mindre om recensionerna.  Kultursidorna är inte min målgrupp. De gillar inte deckare. Och då är det inte svårt att räkna ut hur recensionen blir.

Får du stoff till dina böcker av att leva med en polis?
– Inte på sättet jag skriver. Men det har förenklat min research enormt. Jag kan fråga saker vid frukostbordet och det är en ynnest.

 Vilken deckare/deckarförfattare skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle ta med Leif GW och pumpa honom på allt han vet om brott. Boken jag skulle ta med är Den hemliga historien av Donna Tartt. Den kan jag läsa om och om igen.

 RUTA:
* Dator: Mac och HP Laptop.
* Skriver: Varje dag
* Skrivpass 6–8 timmar
* Tristaste boken på sistone: en nyligen utkommen bok av en svensk nyskapare som talar mycket och högt om det hon själv gör.
* Vill bli nedskriven av: Horace Engdahl
* Älsklingsjournalist: Amelia Adamo, har aldrig träffat någon så påläst, fattar inte hur hon bär sig åt.
* Läser nu: Chasing Harry Winston av Lauren Weisberger


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *