Lizette, alltid någonstans mellan hamnen och komplexet i sluttningen. Alltid två plastkassar. I den ena bar hon frukt. Vad hon dolde i den andra kunde vi aldrig röna ut. Då hade vi ändå studerat hennes vandringar i detalj.
Vi hade slutit en tyst pakt med innebörden att när vi studerade henne, var det frågan om ett utryck av nörderi och inget annat, eller kalla det, ja hyckleri. Vårt sätt att utöva trainspotting.
I den pakt vi hade ingått förstod vi alla att det egentligen var en fråga om något annat. Hon blev som en spegel i vilken all vår frustration, besvikelse och nedärvda underkastelse blev tydlig. Det var den vi studerade egentligen. Tillsammans, under tystnad. Vi vet inte om hon någonsin noterade en avvikelse i matrisen, en assonans i fågelsången som hon visslade till, eller ett rassel i bokhäckarna ur takt med vinden.
På en given signal upplöstes pakten, som en terrorcell genomskådad av fjärrstyrd drönare. Vi visste alla vad som förväntades och tog ut våra koordinater, mot öst, väst och söder.
Lämna ett svar