Lalandia är den konstigaste konstgjorda värld jag besökt. Interiören är som hämtad från Truman Show. Det är ett slutet system där inget får komma in eller ut, allt ska gå i ett kretslopp, vattnet som sprutar ur elefantens snabel hamnar i en blå platsrutschbana pumpas av ut i de konstgjorda ådrorna, sköljer fram utan att aldrig någonsin få rinna fram i en å under blåvit himmel. Instängt på vinden som HC Andersens julgran efter jul. Lalandia manar fram känslan av att vara den där sprattliga figuren som styrs genom banorna upp i nivåerna genom kontrollen.
Du får inte fotografera annat än din familj påpekar den rödklädda vakten som följt mig en tid nu. Min familj är stor, typ family of man, samvetet säger fotografera för fan, men gå nästan naken med en kamera känns mer onormalt än vanligt, särskilt på Lalandia. The perfect world. Här finns ingen plats för asymmetrier, alla ska fjärrstyrt banorna vandra.
Landskapet har förändrats sedan sist. Det är Asien vi ska åtrå. Det har självklart Lalandias skickliga konstruktörer insikter i. Det är bambu. Det är pagoder. Det är vårrullar. Men var är pandan? Den fula ankungen. Konstigt.
Det konstgjorda landskapet, de fjärrstyrda banorna, kan inget göra för att ändra människors rollspel. En man är en man, också på Lalandia. Här tävlar de om att bäst kunna förse sina honor och ungar med gula plastflottar.
Kastar de sig ut vansinnesfärd ner i tunnlar och biter ihop för smärtorna som skapas av friktionen. Landar tunnor med vatten på håriga bringor.
Där de ängsliga mödrarna. Vaktande. Svepande ihop de våtfuktiga resterna av familjepizzan i kartongen. Skinka och ost skuren till strimlor i perfekt storlek. Spejande efter männen som ska återvända efter en dag på sjön. Beredda med handduk.
Lämna ett svar