De gör mig alltid lite avundsjuk. Camparna som håller till 180 meter närmare havet. De påminner om allt det dåliga som kom när mänskligheten blev bofast. Det tunga ansvaret för egendomen, ångesten för det oundvikliga förfallet, livsglädjen uppluckrad som kittet i fönstren, anden som nöts ner med varje varv med gräsklipparen, tak över huvudet avlastat i bjälklag på dina axlar.
I campingen hörs tjuten av glädje, den ständiga grillfestens oas, badbyxa i stället för blåkläder och det enda tröttheten finns i solstolarna som bär de lyckliga nomadernas livsfyllda kroppstyngd.
Ja, men det är ju där jag skulle vara.
Så, en dag. En dam drar i gång en bensindriven Stiga-klippare. Rullar den två varv runt den lilla plätten kring husvagnen. Hon hade kunnat använda hushållssaxen.
Så är det förstås. Nomaderna vill bo i stuga, odla potatis och köra motordriven häcksax.
Insikten gav mig verktyget jag behöver. När det behövs, kan jag tänka på att andra vill ha det som mig. Ofattbart.
Lämna ett svar