Vill vara Hollywood men det blir Coney Island. Vagnen går dit den går. Du tjafsar med chauffören och har en turkos palestinsjal runt halsen. Naturligtvis blir du avslängd. De andra resenärerna häpnar, öppnar tomma munnar. Det ankommer dig inte. Färden går vidare under tystnad.
Väl där borta är det inte bara du som är blickfånget. Vi är många här som har berättigande. Ett kollektiv av individualister, mer bestämt individualisterna enda kollektiv och gemensamma offentliga rum.
De går att artbestämma. Leopardtyget smiter åt. Fångar din blick. De förser sig med makramé, de smörjer ditt yttre och inre med dyrbara oljor. Som om denna dag var den sista, när den i själva verket är en dag bland alla andra.
Innan du förstår, smiter hon sin kropp mot din. Leopardens tunna skälvande skinn. Djurets värme och otrygghet. Du ser henne i ögonen, rakt till universums början. Det säger dig ingenting.
Hela tiden två steg bakom, tassar hon fram. Du ökar stegen men distansen är densamma. Två steg. Då vill du också ha henne nära, hennes lukt kan du inte få nog utav. Den är som vandringen på ravinens kant, svavlet från Yellow Stone, 1 decimeter ner i myllan på den ungerska majsåkern.
De har upptäckt er. Följer er allvarsamma lek, men ingen griper in. Den starkes lag ska följas. Det finns bara en vinnare och det måste bli du eller dö. Du kan inte bestämma dig.
Du vill bli upptäckt men stretar emot. Närmare nu. Du väjer blicken, möter inte deras.
Ni hänger i slentrianen, i horisontens chill out. Solen har redan gått upp. Bardisken täckt av iskuber.
Dina krediter är låga, men det behöver ingen veta just nu. Bartendern serverar blickar som fräter ner ögonen som laser. Soluppgången svartnar. Du vaknar i taxin. Taxameterns står på 1,32 miljoner kronor. Du upprepar din beställning. Chauffören nickar och pressar ner avstämningsknappen. Du knyter din turkosa palestinaschal.
Lämna ett svar