Pojken Sid lär mig att snögubbar inte är en okontroversielle konstform. Vi ska bygga en familj och då måste det först till en mamma. Men mamma snögubbet får inte ha markerade drag i ansikten. Det ska vara platt. Stenar till ögon. Morot eller kvist till näsan. Ja, mamma ska vara som en snögubbe. Nu blev det inte så och pojken Sid är arg. Så irriterad att han dra snowracern uppför backen själv för att försöka krascha snögubbsmamman med anletsdrag.
Pappan går bättre. Kanske för att en tant kommer förbi och ber att få ta kort på snögubbarna för att de är så fina. Pappan ser också glad ut. Det kanske var det som var viktigt.
Med barnet går det i alla fall inte att chansa. Barnet får bli exakt lika stort som pojken Sid. Två stenar till ögon och en helt slät rund boll till ansikte. Två grenar som armar. Mycket bättre så. Men det är klart. Egentligen är snögubbar vinterns motsvarighet till fågelskrämmor. De döda kropparna som plötsligt får ondskefulla liv i skräckfilmerna. Mänsklighetens djupt rotade skräck för att mänskliga avbilder ska börja leva är universell. Frågan är vilken funktion den fyller.
Lämna ett svar