Grums

Den är förstås så fantastisk att det inte går att sluta skildra den, mediebranschen.  Håller på. Försöker. Får tunga återfall. Ingen näringsgren bortom cirkus och ståupp så galen. Omedvetet galen.

Till ytan är branschen lika strikt och formell som frisyren på Dan Morén, Citypaketetets vd. Under detta, under jord ligger ogräsets rötter i virrvarr, i de märkligaste förgreningar och vindlingar.

Rötterna kommer ibland till ytan och kan då bjuda på hisnande perspektiv. Synen av att se Adam Alsing på kryckor diskuterande med Petter i entrén till Stockholm Media Week på Rival i Sthlm.  Eller den radiostjärnan Anders Timell komma in med full golfutrustning på det ordinarie jobbet som restaurangchef på Riche. Känslan kan bli overklig. Som spontanpussen av Farfars Matias Palm-Jensen strax efter frukost på Kungsgatan.

Det här, kan jag meddela, är ungefär så långt från min uppväxt i Grums det går att komma. Det är en del av kicken. En stor del.

Ogräsets rötter slutar aldrig att växa. För ett par veckor sedan ringde Bonniers digitala kulturalibi Sigge Eklund upp. En person jag har chansen att avguda på nära håll. Han bor granne. Ganska typiskt bor han i ett av områdets k-märkta kulturhus med högt i tak och fönster med träkarmar. Jag kan se dit från min nyproduktion med lågt i tak och plåtlåda till betong. Sigge frågade jag kände någon från Grums, en äldre man, gärna ensam med spännande karaktär. Sigge hade tagit ledigt från kulturjobbet på Bonnier för att hjälpa Filip och Fredrik med produktionen av deras tv-program  från Grums.

Jag kan tänka mig hur Filip och Fredrik snackade ihop sig mellan planeringarna av cashstinna kickoffar på Swedbank på Anglais om att skruva dårspiralen ett varv till i ett försök att hitta nya utmaningar. Och hitta och hjälpa ensamma själar i Grums via en tv-show i Kanal 5 är verkligen en utmaning. Jag förstår inte hur de vågar. Jag var själv ganska ensam i Grums och åkte på stryk mest för att jag fanns.

De jublar i Grums. Tv-kommer ju dit. Hur stort som helst. Fast de har en fabrik som tillverkar 685 000 ton papper per år och omsätter fyra gånger mer än Kanal 5. Det var min högsta dröm i högstadiet att få kliva in genom fabriksportarna och ge mitt liv åt bruket. I stället sitter jag och mejlar med Sigge Eklund. Hur kunde det bli så här?

Tänk om de har kokat ihop tv-programmet med hjälp av Hanna Hellquist, som har satt sig själv på kartan att skriva en bok om sin pappa i Grums, fast hon växte upp med sin mamma i Karlstad. 

Filip & Fredrik i Grums?Det är cynism bortom Robert Gustafsson i Torsk i Tallin och börderna Schulman bloggande på Värmlands Folkblad. Det är värre än alla dretroliga värmländska röster i radioreklamen och Sven-Erik Magnusson på Sandgrund. Det är exploatering av värmlänningar 2.0. Det är förstås precis den typ av galenskap som gör mediebranschen 100 procent icke tråkig. Men den här gången får jag avsmak.

Filip och Fredrik i Grums känns som Pål Hollender typ Torsk i i Lettland de kallar det inte ens konst.

Jag funderar en stund men hittar inte en hel tråd i hjärntvätten. Skickar traumatiserat över ett förslag på person att kontakta till Sigge.
Efteråt vill jag kräkas.