Han sitter framför mig. Äter en kanin i halvcentimeter tjocka skivor. Varit här förut. Vi. Men hade förträngt att det skulle kosta 75 000 kronor. Vid horisonten sitter Anna TV-Bråkis med en rosa lunchpartner. Noter många hakor. Män som skjuter fram käkarna. Markerar makt.
Han är en av de goda. Han är ett klokt vägval. Men är jag i en återvändsgränd?
Det är en labyrint. Alla relationer. Få leder vidare. De flesta omgärdas av murar och det är bara att backa tillbaka. Gång på gång väljer jag samma passage. Det kallas trygghet, men skapar frustration.
Jag betalar kanin och lax, 650 kronor. Sedan ett tag har jag börjat tänka på hur mycket det kostar.
Sökandet i labyrinten blir än mer konkret när jag inte har något kontor. Jag kan välja vilken fysisk väg som helst. Men hamnar alltid runt Stureplan. Den frustrerande tryggheten. Eller är det så enkelt att jag inte vill investera i ett nytt batteri till laptopen och därför väljer ett ställe med elkontakter, Anglais.
Viker undan de gula tulpanerna och för att gå in i kaninhålets. Svängdörrarna fladdar som ett lojt vindkraftverk. Sommaren har kommit. Gästerna i detta underland har bytt ut vanlig-kaffe-svart mot apelsinjuice. En man surfar ogenerat i kortbyxor. Jag störtar ut, vidare i labyrinten, hittar till dess mitt, kastar up laptopen på köksbordet och börjar jobba.
Lämna ett svar