Bonnierchefen Casten Almqvist går förbi och undrar vad jag håller på med. Som vanligt är jag usel på att veta vad jag håller på med. Gör för att det går.
Just nu fotograferar jag den övergivna Souk-gallerian på Drottninggatan i Sthlm. Kanske för att pappa är arkitekt och har lärt mig att se huset bakom de hårda yttre fasaderna. Här är soundtracket.
– Huset är ju tomt, säger Casten.
– Det är just det som är grejen. Snart bor det någon i huset igen. Då är det för sent att fotografera det tomma huset.
Jag hör i huvudet hur idiotiskt det låter.
Casten skakar på huvudet och rushar till nästa möte eller kanske tillbaka till Bonniers huvudkontor på Kungsgatan.
Huset är tomt och fantastiskt. Det glittrar av blingbling-guld. Det gigantiska skyltfönstret ligger ett par meter över gatuplan vilket är märkligt. Ingen kan ju ha sett varorna. Kanske var det därför både Debenhamn och gallerian fick stänga? Samma är det med Bonniers huvudkontor. Glaspanoramat ligger utom markkontakt högt över vardagen.
Skylfönstret reflekterar omvärlden som ett par gigantiska uv-glasögon. Inramat av röda pelare bildar det tillsammans med de lätt pistagefärgade plattorna som sitter för dörrarna en perfekt scen för gatulivet.
Så står huset där och drömmar om att någon ska komma in i dess liv. Medan livet utspelas utom räckhåll därute. Huset alla överger, för att dess glas hade hamnat för högt. Dömt till dystert växelbruk av hyresgäster som går och perioder av själaskrikande ensamhet. Allt medan guldmascaran följer med regnets tårar ner i gatubrunnarna.
Det är just detta jag försöker fånga, men hur ska jag förklara det för Casten när jag knappt fattar det själv. Dessutom kan nog ingen bild göra rättvisa av detta övergivna fantastiska hus.
Lämna ett svar