Det händer att jag tappar kontrollen och tar steget utan att veta var kängan ska hamna. Börjar min kapacitet underskrida efterfrågan. Eller blir den ordning vi bygger åt oss övermäktigt komplicerat och det berömda kaoset ökar allt eftersom vi försöker ordna oordningen?
Jag hittar rätt mycket empiriska bevis för att den andra slutsatsen kan gälla och att den världens sammanlagda förvirringen torde öka.
* Vi är sannolikt den första generationen någonsin som ägnar mer tid och kraft åt att hålla reda på våra ägodelar än att skaffa dem.
* Vi är den första generation någonsin som tvingas skaffa ny utrustning innan vi har lärt oss hur den förra fungerade om vi använde den alls, det vill säga.
* Vi är den första generation någonsin som lever ett analogt såväl som digitalt liv. Från och med nu kommer alla att ha två världssystem att relatera eller två kaosarter att hantera.
Jag brukar tänka på dessa tre punkter . Det hjälper. Jag känner mig mindre senil.
Fast vill jag känna mig olycklig är det bara att fundera på hur jag skapa en plats i molnet för mina filmnegativ, rullband, diabilder, C60-kasetter, super 8, CD, diskett, minidisc, DV, DVD och säkert några lagringsmedier till som poppar upp om jag drar ut fel låda.
Lämna ett svar