(Soundrack till storyn). Tre dagar in på den fjärde veckan nådde vi kusten. Vi hade dragit våra farkoster genom landskapet Kent där ljuden är så plågsamma, otidsenliga och skärande som stål in på benen, att vi hade tvingats färdas med hörselskydd. Vi förtöjde skeppen vid stockar och grundande högtidligen New Ape City precis på den plats som lämpar sig bäst för en småbåtshamn.
Vi hade med oss de mest nödvändiga instrumenten. Trots allt var det ett för vår civilisation rutinartat uppdrag att bilda ytterligare ett center för kommers. Instrumenten visade vad vi empiriskt hade noterat. Landskapet var öde och obrukat. Inga tecken på några högre stående civilisationer. Många av stadens skyskrapor låg på marken. De hade ansetts för fula och fått läggas ner.
Den tredje veckan in på Apans År, stötte vi på de första individerna ur urbefolkningen. De levde mestadels på fiske. Deras språk var primitivt och bestod mestadels av ”öh”, ”va”, ”ba” och ”nääääh”. De tillverkade sina pälsar på en plats som de kallade ”H&M”.
Barnen uppehöll sig mestadels inomhus där de tryckte på uråldriga tangentbord och spelade primitiva digitala spel. Några av barnen deltog dock i fisket.
Urbefolkningen tycktes ha primitiva nöjen som inte skänkte dem någon egentlig glädje. Närheten till döden var påtaglig. Den tycktes viktigare än livet. Som om livet var en lång planering för att sluta leva. Någonting som kallades pensionsförsäkringar var en del av det hela, men inget vi lade någon tid på att utforska. Vi har ju trots allt ett imperium att bygga. Vi utsåg Ken Ring till guvenör. Han tackade ja. Men han hade förstås inget val.
Efter kontakter med vår överbefälhavare fick vi klartecken att använda oss av Instruktion 1047. Jag proklamerade urbefolkningens rättigheter att använda en av våra advokater. Men ingen tog någon notis. Jo, en pojke hänvidade till Trazan, Mamma Mu, Banarne och Mogge. Jag tar upp det här då det är min skyldighet. Därmed stod det oss att deportera innevånarna.
Några få individer verkade ha förmåga att uppfatta situationen. Men deras reaktion var inte våldsam. De utryckte mest förvåning. De undrade om de skulle kunna följa ”Melodifestivalen”. Enligt vår instruktion ska vi alltid svara ja till den här typen av förfrågningar.
De flesta verkade överväldiga att bli förvisade till vårt hemterritorium efter att vi visat de sedvanliga bilderna på palmerna, stränderna och solnedgångarna. Givetvis är allt kulisser.Men det brukar vi låta urbefolkningarna själva upptäcka på plats i gruvschakten.
Uppdraget härmed avslutat.
Över.
Klart slut.
King of Kong
Lämna ett svar