Efter en dryg vecka slog det mig med hjälp bror Runes hjälp att Expressens Guillou-avslöjande är en riktig win-win-win-story. Och kanske just därför är det ingen story.
Försöker utan resultat att komma på någon som förlorar på storyn. Tvärtom verkar alla vinna på den.
Jan Guillou blir förvisso avslöjad som KGB-spion, men det gynnar mer än sänker hans varumärke. Efter att ha vänt ut och in på sig själv i självbiografin, visar det sig nu att karln har ännu fler bottnar och överraskningar att bjuda på till nästa bok. Bara gåtan om varför han inte nämnde sin tid med KGB i sin självbiografi skakade nytt liv i varumärket Jan Guillou Han framstår som än mer hänsynslös i sin jakt efter scoop. En lämplig varumärkesladdning för en journalist.
Expressen och journalisten Micke Ölander är förstås vinnare och kombon kommer sannolikt att vara aktuell när det är dags för Bonnier att dela ut stora journalistpriset. Jag är inte säker på att Expressen sålde så mycket lösnummer, men tidningen kunde skapa kaos, osäkerhet och stress i fiendelägret Aftonbladet som ju anlitar Jan Guillou som krönikör. Aftonbladet i sin tur kom tvåa på pucken, men hade år andra sidan full tillgång till Jan Guillou både som krönikör och intervjuoffer.
Jan Guillous kollega i scoopet om IB, Peter Bratt, har levt ett liv något i skymundan de senaste säg 30 åren. I alla fall jämfört med Jan Guillou. Expressens avslöjande satte också spotlight på Peter Bratt, som många under 40 år inte kan relatera till.
Arne Lemberg, vem hade koll på honom? Nu är vi fler.
Säpo fick komma med klokskaper och ståta med varumärket intill nationalepostillverkaren Jan Guillou. För att inte tala om Mona Sahlin som kunde sluta leden internt inom socialdemokraterna genom att kräva Olof Palmes kontrahent Jan Guillou på besked om vad han egentligen hade sysslat med. Mårten Palme fick revansch. Denna massmediala stafettpinne passades vidare till Fredrik Reinfeldt som också han fick ytterligare medial strålglans.
Att både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tog händelsen som utspelades för så där 40 år sedan på allvar, stärker i sin tur Jan Guillous varumärke ytterligare.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick revansch efter att hans försök att värva Jan Guillou hade misslyckats.
För att inte tala om alla tidningar och bloggare som kunde spinna loss på storyn.
Alltså, alla vinner på att tvåla till Jan Guillou. Klart att alla vill avsätta det journalistiska högviltet. Men bytet Jan Guillou får mer muskler av jakten.
Konstigt nog tycks ingen ha försökt vinna marknadsföringspoänger genom att försvara Jan Guillou, Förutom GW då. För Jan Guillou gjorde väl det egentligen alla goda journalister ska göra: skaffa fram information till varje pris.
Normalt, i alla bara berättelser finns en förlorare. Tänk er Rödluvan utan vargen. Om alla vinner på att Jan Guillou avslöjas för KGB-spionage. Hur bra är då storyn? Mitt svar är att storyn är bra, men ingen story. En 20 plussare som hade möten med KGB för 40 år sedan är naturligtvis ingen story. Men den är så bra, att den ändå måste berättas.
Och bloggarna hängde på…
Vendetta, anser Svensson.
Oförsvarligt, ryter Per Gudmundson på Svenska Dagbladet.
Problematiskt, hojtar Anders Pihlblad på TV4.
Journalister kan väl leka spioner, uppger Röda Malmö.
Angelägen nyhet? klurar Annarkia.
Repa i lacken, filosoferar Mårtensson.
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin är nyanserad.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson inte lika nyanserad.
Lämna ett svar