Brukar mingla skallen av mig på torsdagskvällar. Men inte denna. Var hemma och läste alla tidningar som brukar komma på torsdag. Skönt att inte komma hem impregnerad av rödtjut. Skönt att slippa internet en stund. Bor liksom bor i lcd-skärmen mest dygnet runt.
Tidningar som kommer på torsdag signalerar feel good, öppnar för helgen. Efter omgörningen är det nog tänkt att City på torsdagar ska göra just det jobbet. Den nya reaktionen har gjort en okej suboptimering och fyllt sidorna med minimalt material. Inget fel i det. Få läsvärda saker är bättre än ett överutbud av skräp. Nu håller inte Citys minimerade utbud riktigt. Jag tror det beror på att redaktionen inte har tillräcklig egen styrfart. Mycket verkar insålt, exempelvis jobben om Klas Östergren och Filip och Fredrik som båda har nya låt oss säga produkter på gång. Dessutom tycks redaktionen ha en bisarr böjelse för gubbar.
Eller vad sägs om:
Tomas Tranströmer, 78
Plura, typ 65 plus
Börje Ahlstedt, 70
Björn Ranelid (vågar inte ange)
Klas Östergren 30-80 år
Mest gick jag igång på Hans Strandbergs reportage om den avgående Ericsson-vd Carl-Henric Svanberg i Dagens Industris magasin Dimension. Invävt i porträttet låg berättelsen om hur det krisdrabbade svenska företaget vändes. Ja, det var ett insmickrande reportage, ja, reportern satt i knät på Ericssons presschef Henry Sténson, men det var så jäkla levande och smart berättat i all enkelhet. Det bästa ur sportjournalistiken överfört till affärsdito.
DN På stan, ja, jag skulle läsa den, om jag skulle gå ut i helgen, men jag går ju ut på torsdagar, men inte denna då, alltså är jag fel målgrupp för tidningen. Men kanske borde jag ha fått känslan av att jag hade fått koll på läget genom att läsa. På Stan kunde ha spelat på mitt behov av att verka vara på.
Orkar inte med Benkes subvärldar heller. Dock skulle det vara roligt att läsa vad han skulle skriva om de kalsonger Michael Persbrandt lanserar. De har en ficka att stoppa snoppen i. Fickan dras åt med ett snöre. Kom att tänka på det eftersom jag testar kalsongerna medan jag skriver detta.
Läser Viggo i Resumé. Han kräver Sveriges Kommunikationsbyråer ska sparka sin vd Björn Rietz, 54 år. I stället vill han sätta in Garbergs unga copy Nina Åkestam, 26 år. Som vanligt flyhänt skrivet och fyndigt tänkt. Som vanligt lite hafsigt researchat. Björn Rietz är till skillnad från Nina Åkestam ”helt osynlig”. Viggo, 40 år bjuder på lätt tankevurpa genom att glömma bort att också hans ”bäst före datum” kan vara passerat och att det finns yngre stjärnor som kan ta över efter honom. Och, ja, Resumé ger mig helgkänsla, men borde den det? Det är ju en tidning för proffs.
Filter då, prestigetidningen som fick tre helsidor i DNs söndagsbilaga förra helgen? Kostar 69 kronor, konkurrerar därmed med pocketböcker. Fredrik Laurins reportage om utfiskningen av världshaven är hisnande storytelling som håller absolut världsklass. Som avundsjuk redaktör undrar man hur mycket det kostade? Angeläget och välberättat är också Olle Niklassons jobb om hur svenska kyrkor länsas på skatter.
Men så blir jag lätt chockad över hur mycket som är insålt i den malliga tidningen. Basshunter som släpper skiva sitter som en smäck på omslaget. Ett uppslag på den likaså albumaktuella Nicolai Dunger och Klas Östergrens pr-konsult tycks ha gjort ett gediget jobb också i Götet. Det är för mig en gåta att Filter inte vågar sätta agendan själva utan deltar i lanseringsspelet. Kan det vara sedvanlig Göteborgsk pastoral ängslighet i skuggan av Big Brother Stockholm?
Varför inte ta steget fullt ut och byta namn från Filter till Glenn?
Ja, så är det lite roligt att korsläsa City och Filter. I City, som tycks älska att rapportera om gubbar, beklagar sig krönikör Agnes af Geijerstam över att Filter är ”mansdominerad” och ”de senaste årens mest sönderhyllade tidskrift är, ja jävligt grabbig, det är ett problem”.
Hahaha, herregud hur tankarna kan flyta en torsdagskväll i Persbrandts kalsonger.
Lämna ett svar