Det är klart att också jag reser. Riktiga journalister reser och rapporterar. Som Jolo, Keruac, Bang och Johanne Hildebrandt. Ibland ger jag mig ut på vägarna. I söndags tog reportaget mig till Barkarby. E18 låg het och fet, med vallningar och stockningar var ormen i det och närmaste oframkomlig. Sthlm by bil är ingen picknick. Det är en utmaning för oss äventyrare.
Jag vinkade till två lokala fotgängare där E18 tangerar Shuregard i Rissne. Jag fick några finger tillbaka, men kunde inte tolka deras främmande signaler. Men det är också mötet med främmande kulturer som driver oss journalister att resa. Vår uppgift är att berätta det andra har få möjligheter att förnimma.
Kista, kiselstaden hade söndagsbrunch med moln av yoghurt och ananassolar i det kliniska glaset. Av befolkningen syntes inga spår förutom kvinnan med det blonda håret som tycktes kommen från himmelen och nedsatt intill Jysk. När jag hissade ned rutan för att fråga om hon var innevånarnas skyddshelgon, dematerialiserades hon inför mina ögon. Det var en skakande upplevelse som jag bar med mig resten av vägen till Barkarby, denna oas i det outgrundliga ingenmanslandet kring E18.
Grönskan och de stora köpkasernerna är vallfärdsort för många söndagsresenärer. Här blandas doften av Kamprads korv med H&M-spray. Barnen skrattar vid randen till källan. Vädret är ombytligt med växlande neonskymning och frigolitsnö. Och det där romantiska paret som hela världen älskar har alltid abonnerat plats i den sirliga grönskan.
Lämna ett svar