Lyssnar på Hanna Hellquist på P3 Morgonspasset. Lyssnar på hur hon lever varumärket VÄRMLÄNNING. Smart. Inte gatusmart. Gärdsgårdssmart. Behagligt mjuk som en granstock som flottat sig mjuk under några dygns färd från Ekshärad till Karlstad.
Hanna Hellquist är ytterligare en i raden karaktärer som bygger schablonbilden av den småputtrige och oförargliga värmlänningen.
”Ja har fått hånlga mâ en Ara”, säger Hanna i radion.
Det låter som ”jag har köpt två bullar på 7-eleven”.
Plötsligt står allt det där värmländska mig upp kilometer över öronen och jag vill spy. Kanske var det moderaternas youtubefilm från i fredags som rågade måttet. Reklamvärmlänningarna är förstås som alla andra schablonvärmlänningar, pålitliga ståuppare på nationalscenen. Den där som nollåttabyrån tar till då marknadschefen vill ha något som går ut i stugan. Sånt som får Skövdebon Robert Gustafsson att ”prate” fulôl på värmländska för Spendrups räkning.
Jag är ju själv värmlänning och borde gilla att höra modersmålet, låt vara att det är riksvärmländskan som sprids, inte den mer genuina dialekt som vi kommunicerar med i Grums. Men jag gillar inte att sitta fast i en schablon byggd av andra. Och jag känner inte igen mig. I Grums var vi inte särskilt trevliga värmlänningar heller. Vi sniffade och snattade porrtidningar och skolkade och slog rektorn på truten, om det behövdes. Det var inte alls så kul som det kan verka när Mia Skäringer skôjer i etermedierna. Att min gamla skola, Jättestensskolan var en av de första i landet som fälldes för mobbing kom inte som någon överraskning precis. Och den som har gjort lumpen med sju veckor i tält i 20 graders kyla med lata och inskränkta värmlänningar, ser nog ingen varm humor i det.
Men Hanna Hellquist kanske är en superbegåvning?
”Å ja har fått trâffa en Lemur”, säger hon.
Kanske började jag tröttna redan i höst då jag varje vardag råkade lyssnavar det Sunneförfattaren Göran Tunströms inläsning av sitt egna pekoral Juloratoriet i P1.
”Finns dä ett ställe som heter Landsort”, säger Hanna Hellquist.
Selma Lagerlöf, visst, men Tunström? Hade han funnits på författarkartan om han hade verkat i Närke?
Hanna Hellquist inskärper:
”Uschschyinamäj, det här måste du smôrje in med Idomin”, Jonas.
Varför är värmlänningar så benägna att spela den roll de förväntas göra. Är det just det som är det värmländska, att alltid anpassa sig efter den breda smaken. Som underdåniga lantisar? Ja, så är det nog.
”Ska se om produktionskillarna kan gôre ren mikrofonen från snokskit”, avslutar Hanna.
Värmlänningen behöver förnyas, tänker jag. Vi behöver en Värmlänning 2.0.
Lämna ett svar