Bevakningen av Annika Östbergs flytt från amerikansk till svensk fångvård visar vad kvällspressens nytillträdda chefredaktörer går för.
För det för första kan konstateras att både Expressen och Aftonbladet gick i gång tungt på att Annika Östberg efter 28 år i Kaliforniskt fängelse fördes över till svensk fångvård.
Expressen avslöjade att den för mord dömda kvinnan skulle flygas till Sverige. Det kan vara en anledning till att Expressen mjölkade mest ur storyn. Thomas Mattson twittrade stolt om bilderna tidningen kom över från en mellanlandning på Island. Tidningen kopplade till och med på ledarplats ihop storyn med kampanjen för att få journalisten Dawit Isaak frigiven från Eritrea.
Det lär ha varit Thomas Mattsson som tog initiativet till den gemensamma kampanj som Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter startade för att väcka opinion för Dawit Isaaks sak. Därmed visade han att han inte tänker låta Jan Helin vara ensam om den roll som medveten publicist som Aftonbladets chefredaktör har försökt muta in. Å andra sidan skulle nog inte Bo Strömstedt, eller vilken förebild nu Thomas Mattsson har, ha blivit imponerade över sammankopplingen av en mördare och en politiskt fängslad journalist på ledarplats. Vad säger det om Thomas Mattssons syn på de egna journalisterna?
Expressen tillverkade nästan en hjältinna av Annika Östberg medan Aftonbladet valde här en annan väg och lyfte fram ytterligare brott hon begått. Expressen försökte förtvivlat också koppla utlämningen av Annika Östberg till diplomati från den svenska regeringen, läs Fredrik Reinfeldt. Varför?
Sökte Expressen en partner in crime, något som skulle legitimera tidningens något glorifierande rapportering om en mörderska på väg till Hinseberg? Gjorde sig Expressen åter till redskap för den borgerliga regeringen inför ett val genom att försöka visa att Fredrik Reinfeldt lyckades med det inte de socialdemokartiska företrädarna hade klarat? Eller behövde Expressen bygga sin story, om utlämningen kanske inte var märkvärdigare än att amerikanska myndigheter helt enkelt har fått det sämre ställt och därför lämnar ut utländska fångar?
Thomas Mattsson kommer i alla fall ut som något av en regeringskramare med publicistiska ambitioner. Jan Helin, som också vill framstå som en publicist, tycktes hålla rågången bättre i rapporteringen av Annika Östberg, kanske för att Aftonbladet vara tvåa på storyn, kanske för att tidningen har en bättre rustad och mindre desperat redaktion som för det mesta gör en fylligare tidning än Expressen, kanske för att han företräder en tidning med huvudägaren LO som har en annan agenda än att sätta Fredrik Reinfeldt på tronen?
Hittills framstår Jan Helin och Thomas Mattsson som alltför inordnade och måna om att göra bra intryck, för att de ska kunna vända tidningarnas dystra upplageutveckling. Till det behövs troligen en genialsikt enfant terrible, som vågar driva frågor och sätta agendor som inte ägarna och de politiska lägren är bekväma med. Synd, men säkert ingen slump, att varken Bonnier eller Schibsted har lyckats producera något sådant vidunder.
PS.
Jag kanske är en idiot, men hur mycket tidningar går egentligen att sälja på att skriva dussintals sidor om en äldre brottslings flygning till Sverige? Var inte storyn mest rolig för journalisterna som bevakade den?
Lämna ett svar