Åker med kräksjuka ungar och katt till stugan för att få spy i fred och skriva på affärsplanen under senare delen av sportlovet. Därinne är det fontän i badrummet och allt flyter omkring i några centimeter vatten. Tätar läckan. Tömmer golvet. Två dagar senare hittar jag delar av min skivsamling i ett isblock i trädgården. Fick mig att tänka på U2s marknadsföring och Hanna Hellquists exploatering av Grums.
Medan isklumpen med vinylsinglar tinar fruktar jag det värsta. Att min samling av det skotska bandet Orange Juices singlar ska vara förstörda. Det är konstigt, för de singlarna har bara ett brunt omslag utan någon illustration. I stället tinar min samling av färgglada U2-singlar upp. Det gör inte ont. Det spelar ingen roll att pappret på singlarna kommer ut som blöt pappersmassa.
Pappersmassan får mig att tänka på krönikören Hanna Hellquist debutbok Karlstad Zoologiska. Den handlar om hennes pappa som bor i Grums ett brukssamhälle som är helt beroende av just det pappersmassa. Dagens Nyheter publicerar idag (söndag) två avsnitt ut boken. Den är så typisk. Hanna bor vad det verkar hos sin pappa varannan helg och han verkar inte så intresserad av henne heller. Mamman får göra grovarbetet i Karlstad, medan pappan får en bok skriven om sig och blir kändis.
Hanna Hellquist skriver lysande och får Grums att framstå som en sån där härlig värmländsk brokig bruksbygd som blir så gôrmysig på film à la smala Sussie. Så minns inte jag min uppväxt i Grums. Vi byggdel flygplan i slöjden som vi kastade på varandra när vi hade sniffat thinner eller letade fimpar i rökrutan och jag var alltid rädd för att får stryk och det fick jag också och sedan flyttade jag och ville aldrig åka tebaks.
Jag fick heller ingen lust att lyssna på U2-singlarna. Och ännu mindre lust att lyssna på nya No Line On the Horizon. Irländsk press hånar hemmasönerna för att sin spekulativa marknadsföring som bygger på att albumet råkar ”läcka” ut på internet i ett par timmar vilket ger global press. Sedan streamas albumet ut på Myspace en stund, allt för att tillfredställa hardcore-fansen som ska köpa dyra konsertbiljetter till världsturnén. Den irländska pressen spekulerade inför lanseringen i vilka nattklubbar bandet ska ”dyka” upp på och berättade om hur albumets omslag skulle projiceras på Dublins viktigaste byggnader och att bandet hade ställt upp en klocka som skulle räkna ned till lanseringen. Tidningarna kunde förstås inte låta blir att berätta om protesterna mot att sångaren Bono har flyttat tillgångar till Nederländerna av skatteskäl. U2 agerar husband en hel vecka hos David Letterman för att lansera albumet. I lördags köpte U2 omslaget till Aftonbladets nöjesbilaga, en del i det som beskrivs som en av de största lanseringarna av ett album någonsin.
Bandets marknadsföringsapparat rullar fram ringar in alla som eventuellt skulle kunna undgå lanseringen och lämnar inget utrymme för någon tvekan om vem som är arenaband no 1. Jag skulle nog gå igång mer om U2 fick en injektion av sanslös men fungerande marknadsföring av landsmännen på Ryanair. Å andra sidan, U2 har släppt 12 album på 28 år. Undrar hur många gånger Hanna Hellquist kan skriva om sin pappa och sitt Grums?
Lämna ett svar