Årets första riksevent efter jul, Melodifestivalen, brakar i gång i kväll. Runt SVTs viktigaste event flockas annonsörer, tittare och medier. Alla blir vi lika duperade. För att vi vill det.
Melodifestivalen kan sägas vara en gigantisk kollektiv vit lögn. Redan innan ”tävlingen” vet vi att vinnaren kommer att höra till samma lilla elit schlagermakare, som får vara med i tävlingen år efter år. Vi vet att kvällspressen kommer att rapportera tungt om ”chocker”, om ”naket” och om ”bråk” och vi vet att det inte är riktigt på riktigt. Musiken låter skit. Men vi bryr oss inte för att vi vill att det ska hända något stort kollektivt, men det ska inte vara något farligt, omvälvande utan något tryggt och kontrollerat.
Annonsörerna pumpar in pengar i den gigantiska vita lögnen av samma orsaker. De behöver en kollektiv snackis. Titta på Wrigley som lägger drygt 1 miljon kronor på att få in tuggummit Extra i rutan. Därtill måste Wrigleys lägga ytterligare uppåt tio miljoner kronor på att berätta att Extra finns i rutan och i butiken. Till detta kopplas en tävling och så får action-marketingbyrån Klirr fixa butiksskyltningar inför den stora gigantiska vita lögnen, säg att allt går loss på 20 miljoner kronor. Wrigley tror inte på allvar att svenskarna ska bänka sig med tuggummi framför Melodifestivalen, utan köper dyrbar plats i den gigantiska vita lögnen för att kunna exponera sina tuggummin bättre i butikerna. Och spinner vidare på lögnen här.
Idag är Melodifestivalen en oemotsagd vit lögn. Inte ens bloggvärlden verkar bry sig. Tvärtom, i stället använder tradmedia bloggare för att blåsa in ytterligare luft i bubblan.
Sydsvenskan var tidigt ut med en schlagerblogg och fortsätter traditionen. Fiina DN hänger på. Klart att göteborgarna behöver en schlagerblogg tycker GP. Expressen kör en duo.
Svenskan tar till Harry ”Rewrite” Amster som.
I hjärntvätten ingår valet av namn, tänk ”Me-lo-di-fe-sti-val-en”, hur småskaligt och oskyldigt låter inte det. Kanske är den så stor att det bara är att tugga i sig. Som jultomten. Melodifestivalen tuggar i sin tur i sig artister, annonsörer och medier med hull och hår.
Wrigley och Extra kommer säkert ut som starkare varumärken efter finalen. Men varumärket The Ark är troligen för alltid kvaddat.
Och hur mycket trovärdighet (cred) har egentligen Kristian Luuk i Popcirkus efter förra årets programledarskap i den gigantiska vita lögnen?
Vilka scoop hade de 50-tal journalister som jobbar med Melodifestivalen på heltid under våren, kunnat gräva fram på annat håll. Vilken reklam Wrigley och de andra sponsorerna hade kunnat göra för sina pengar. Tänk vad vi som kollektiv hade kunnat åstadkomma, bygga ett kärnkraftverk eller nåt?
Men in i dimman ska vi. Antagligen för att vi vill det.
Lämna ett svar