Igår blev jag uppringd av författaren Björn Ranelid. Han var fly förbannad för den här artikeln som jag skrev för Dagens Story. En kvart senare ringer hans fru och fortsätter basha.
Jag hade gjort en enkät bland bibliotekstjänsts lektörer. En lektör beklagade sig över att författarnas kändisskap blir allt viktigare och nämnde debatten om olika författares utseenden som exempel. Lektören nämnde Camilla Läckberg och Björn Ranelid i samma mening.
Så i går kväll mitt i vårt lilla trevliga glöggparty, med militären, omvärldsbevakaren och redaktörskan på besök, blev jag bashad av familjen Ranelid..
Författaren Björn var ytterst upprörd över att lektören nämnde att han hade förbättrat delar av sitt ansikte. Björn berättade gång på gång att det handlar om en sjukdom och att han var så trött på få sitt ansikte oförskyllt uthängt i pressen. Den här gången lovade han dock att gå till botten med det hela.
”Jag orkade inte stämma Linda Skugge, men du slipper inte undan”, frustade han.
Han sa något i stil med att han skulle omvandla mitt namn till fotogen på någons fotsulor.
Jag kan förstå hans reaktion. Han har blivit något av ett medialt mobbingoffer, ett fritt byte att hacka på. Det är inte okej. Och nu hade jag tydligen, helt utan att ha haft en tanke på det, ställt mig på mobbarnas sida. Det kändes inte bra, men i samtalet med Björn fanns just ingen luft kvar för mig att andas i.
Då hade jag försökt berätta att Björn har byggt sitt varumärke med hjälp av att synas i medierna och att den metoden kan var både konstruktiv och destruktiv. Så lyckas man få mer träffar än smällar, är man medialt framgångsrik, och det anser jag Björn vara. Men i stort är medier är inget att lita på. Nåväl, jag tror till slut vi enades om att Björns skulle sätta två Bonnier-jurister på fallet och försöka stämma skiten ur mig.
En juridisk process känns alltid bättre än ett emotionellt kaos och nu får vi se vad juristerna kan hitta på. Väldigt lite skulle jag tro. Jag sa ”God jul” och lade på .
Ungefär en kvart senare ringer han fru upp. Hon presenterar sig som skolsköterska. Hon vill veta vad mina barn heter. Hon vill berätta för dem att ”pappa är en pedofil”, så att jag ska få veta hur det känns. Hon klämmer hon i med, ”man vet aldrig om dina barn får träffa på mig som skolsköterska”.
Jag försöker få henne att det inte är okej att hota barn och att det är vuxna och jurister som löser den här typen av konflikter. Under tiden går glöggpartyt går in på slutvarvet någonstans i fjärran. Det var den kvällen.
Lämna ett svar