Dressmans stubbiga hakor. Norwegians trashtävlingar. Telenors blåsvarta pussel. Okonstlad, rårak kräng och dängreklam från det kära grannlandet? Eller reklamimperialism från søtestorebror? Det började förra fredagen. Lillpojken såg stora röda ballonger tejpas upp på två telefonkiosker på Odengatan i Stockholm. Vi gick fram och tittade. Ur telefonkiosken hoppar en flåsig säljare och frågar om vi vill vinna en gratisflygbiljett till Luleå. Allt vi behöver göra är att först svara i telefonen när den ringer. Norwegian var avsändare till jippot som förde tankarna till soppkök och 30-talsdepressionens maratondanser, när människor dansade ihjäl sig i tävlan i hopp om att vinna en peng.
Eventbyrån Just Cruzin Production har hittat på trashtävlingen. Star FM ska kasta in folk i telehytterne och Norwegian ska ringa upp 15 telefonkiosker i Stockholm. Av devisen”Løft luren og reis” framgår att Norwegian vill berätta hur enkelt det är att boka biljett. Och det ska väl bli en snackis. Men vad kommer folk att snacka om?
Med sin kampanj säger flygbolaget också att de har insett att folk i Sverige är fattiga, kanske fattigare än i Norge, och nu ska det bjudas på biljetter, nu ska vilken trashank som helst få flyga. Flygbolaget tar ett von oben-perspektiv: vi är gudarna som häller biljettmanna från himlen.
Och ju mer jag tänkte på det, tyckte jag mig finna mönster i norsk exportreklam. Inhemsk, norsk reklam, är lite trulig, grågrön och vänlig. Norska varumärken på exportstråt jobbar med helt annan paljett. Här är det aggressiv, uppstickarreklam som är så starkt förenklad att den rentav blir provocerande.
Kanske ligger provokationen i att Norge har blivit ett rikare land än Sverige och att den rike mannen inte nöjer sig med att sko sig på proletariatet utan också stjäl dess estetik?
Den norska exportreklamens mål är att ta marknadsandelar, att sälja och då får det se hur enkelt, schabloniserat och billigt ut som helst.
Ta Dressmann, det är samma uttryck, kläder åt folket (den manliga delen), det är snygga, men lätt militanta män som marscherar in över nästa reklamkontinent, de norska klädmakarna förser oss med nödtorftig klädsel, vi som inte kan köpa fint får hjälp av Dressmann.
Ursäkta mig Gumpert & Co, men pusselbitar som bärande idé till alla Telenors reklam, är inte det standardformulär 1A? Som om Telenors målgrupp var idioter som inte förstår andra bildmetaforer än pusselbitar?
Jag kan inte låta bli att hoppas att søtestorebrors reklamimperialismen inte fungerar. Men jag är rätt säker på att den gör det.
Lämna ett svar