Våga bränna relationerna. Sverige is big enough. Men skrota sektjournalistiken. Min kommentar till Sydsvenskans Andreas Ekströms och bloggaren Bisonbloggs inlägg om korrupta journalister.
Andreas Ekström anser att i och med att journalister är människor så skapas personliga relationer, objektivet blir svårt och det skapas en grogrund för korruption. Lösningen är att journalisterna låter sina personliga jag framträda i rapporteringen, anser Andreas, läs mer här.
Men personliga relationer behöver inte vara något problem för objektiviteten. Det är hanteringen av relationerna som är problemet. Felet ligger i att många journalister är för rädda om sina relationer, för rädda att elda upp sin kompisar, bränna källorna. Och omvänt, för rädda för att att våga återuppta uppeldade kontakter. Egentligen är det enkelt, det ingår i jobbet, i yrkesrollen, att krossa relationer likväl som det ingår att bygga upp dem igen. En läkare kan väl hantera patienter de har en relation till? Varför kan intejournalister?
Både Andreas Ekström och Bisonblogg, anser att den svenska litenheten skapar grogrund för korrupta journalister. Det går också att vända på resonemanget. Hur stort kontaktnät kan en journalist hålla i gång egentligen. Några hundra personer? Utan att veta, tror jag att amerikanska journalisters kontaktnät inte är så mycket större än svenska.
Bisonblogg tar det vidare, läs här. Bisonblogg, eller Fredrik Wass som han heter, anser att kompiskorruptionen är störst inom branschpressen. Ja, för branschmedier som inte sätter sig själva i ett större sammanhang och jobbar med att hålla självdistans, så stämmer nog det. Det gäller särskilt medier som bildar sekt med sina bevakningsområden OCH målgrupper. Som exempel kan nämnas MacWorld (Får det ifrågasättas att Apple är bättre än pc?) eller Bonniers tidning om hovet, Queen (republikaner göre sig icke besvär). Här är redaktionernas välmående hårt kopplat till bevakningsområdet.
Härom veckan såg vi hur den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politikens chefredaktör Eric Sundström likt en vrålande hund skred till Mona Sahlins undsättning med anledning av att Aftonbladet-journalisten Lotta Gröning släppte sin (kritiska) bok om den socialdemokartiska partiledaren, läs mer här.
Magnus Ljungkvist, pressekreterare för socialdemokraterna i landstinget, driver en blogg där publicering ”sker med journalistiskt ändamål” anslöt sig ylande till Eric Sundström motattack på Lotta Gröning.
Det är både begripligt och mänskligt att Eric och Magnus ägnar stor kraft att värna den som ger dem bröd på bordet. Samtidigt bygger de sekter, bubblor där de själva kan frodas, men gör det omöjligt för sig att ge målgruppen den viktigaste informationen och största den upplevelsen. Utanför sekten blir förtroendet för dem lika lågt som för Kalle Anka med lösnäsa.
Förhoppningsvis har denna sektjournalistik lika dåliga möjlighet att överleva på sikt som icke-demokratiska samhällsbyggen.
Lämna ett svar