Det går att gå in i dimman. Det går också att gå in i vepan. Vepan had rasat ner från en högre fasad på Vasagatan i Stockholm. Jag var på väg till Lydmar. Torsdagkväll, försenad, försenad. Kunde ändå inte hålla mig från att gå in i den nedfallna vepan. Den var plastig och regnvåt. Jag kunde se upp tio meter i den. Som en indiankatedral. Funderade en stund över om sushirestaurangen på vepan var nöjda med sin placering över en av Telias sällsynta telefonkiosker.
Gick genom en stad fylld med utrullade röda mattor. Inte heller denna gång var jag bjuden på någon Bond-premiär. Vad är väl det mot att stå i en sushi-vepa?
Vi hamnade på en restaurang bredvid hunden Vincent, som åt vårt nattliga bröd. På Riche, senare, pratade jag med den mäktiga TV4-chefen, som just kom från ett Bond-party på Grand. Han såg stolt ut i sin smoking och vita skjorta, korrekt uppknäpp ett snäpp under flugan.
Så pofff, en knuff och glaset med rött vin sprutar ut över bringan på tv-chefen. För en stund ser det ut som om han är skottskadad, som om belöningen av allt slit med kunder och projekt drogs bort framför näsan, men så repar han sig och knäpper smokingen, biter ihop, knyter näven i fickan och drar upp en plan till nästa Bond-premiär.
Lämna ett svar