Jag vet inte varför jag tycker det är så roligt att skriva om chefer i vår värld av medier och marknadsföring. Kanske för att jag är avundsjuk på dem som faktiskt lyckas få ett fint jobb. Eller för att cheferna är så underbara kombinationer av coola yttren och inre känslokaos och att alla spekulationer om dem blir som att peta på skarven mellan det kalla och varma, som att sticka in en pinne i lavan. Spännande, och aningen farligt. Ungefär vad jag vågar mig på.
Många chefer är som roligast när de är som argast. Jag har blivit förföljd i TV4s korridorer av Jan Scherman iklädd en kombo av hockeykläder och golfutrustning och jaktutstyrsel. Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin blev sur när jag frågade honom om han hade flyttat hem till Kjell Dabrowski: ”Ska du inte fråga vilka jag knullar med också” skrek han. DNs chefredaktör Thorbjörn Larsson förnedrade mig när jag skulle göra tv från utdelningen av Stora journalistpriset. Inför alla närvarande förklarade han att jag inte kunde jobbet, tog mikrofonen och började intervjua mig. Han hade rätt. Han var bättre än mig.
Andra chefer som vi inte ska nämna namnet på har gått rejält över gränsen. En av de värre var chefen som krävde att en artikel skulle lyftas bort från nätet, annars skulle han driftsätta en kampanjsajt mot mig med obehagliga uppgifter om mig och mina barn. Så länge någon skäller på mig för att jag gör mitt jobb, är det okej. Barnen är det värre med. Om någon vecka ska jag skriva en analys om den nya Bonnier-ledningens sätt att jobba. Rubriken är redan satt: Barbie Bonnier. Vad det ska stå i texten vet jag inte. Jag litar till min inre röst som säger att det är rätt rubrik.
Lämna ett svar