Jag borde inte, men jag kan inte låta bli. I går hände det igen. Jag såg en kufisk karaktör som jag bara måste följa efter. En halv minut i alla fall. Killen skyltade så tydligt med att han jobbade på tidningen Journalisten så jag blev något fascinerad. Detta framgick tydligt av den nya väskan med tidningens logotyp tryckt på locket. Journalisten flashade stolt väskan och kände att jag fick mer insikt i hur journalistförbundet, som driver tidningen, disponerar mina medlemsavgifter.
Journalisten tycktes något bortkommen i verkligheten på Hötorget och vinkade avvärjande med en spröd hand till alla grönsakshandlare som erbjöd honom ”micket fina kantareller – halfa priset”. När jag lämnade Journalisten hade han fastnat tvekande i framför ett stånd med blommor. En fin man, tänkte jag, inte cynisk utan stolt över att vara Journalist.
Så kanske det såg ut när ingenjör var ett statusyrke och INGENJÖREN kom ner på bruket och vinkade till arbetarna som bockade och bugade. Journalist på tidningen Journalisten, kan det bli finare? Du kanske undrar vilken byline Journalisten har? Jag tänker inte avslöja om han kallar sig själv en messerschmitt. Denna lilla berättelsen blir kvaddad om dess schablonkaraktär får ett ansikte. Det är väl ingen som vet vem den fula tidningsankungen i HC Andersson fabel heter heller.
Lämna ett svar