Jag gör det ännu. Går in på Bik Bok och andra fåniga affärer bara för att hämta det senaste numret av Nöjesguiden. Jag läser lite, mest för att se om redaktionen har varit innovativ och töjt de redaktionella gränserna.
Nöjesguiden hämtar jag alltid någonstans på Kungsgatan i Stockholm. Men skivrecensionerna läser jag nära Spotify i datorn. Det finns ingen tidning ännu som med en så stor finess kan såga prettoartister. Kent är ett band som få musikskribenter vågar ge bara godkänt eller mindre än så i betyg. Nöjesguiden sågar Eskilstunabandet frimodigt när bandet så förtjänar.
Kent är ett omkring sig band. Just nu förhandlar de med Skandia om ett reklamsamarbete. Kents musik finns redan med på det tidigare skandalbolagets interna reklamfilm. Det lät som ”Saker man ser”. Kanske kan Skandia få många nya svartklädda kunder med allvarlig uppsyn. Det kanske är knäppt. Det kanske är briljant.
Som Naturkompaniets katalog som de vräker ut på stan tillverkad av Zarembas saknade skog. Katalogen heter 365 dagar. Fast i år är året 366 dagar. Skottår. Skotthål i huvudet på Naturkompaniets byrå. Kanske. Jag hatar mig själv för att jag skriver kanske, kanske, kanske. Kanske är det den enda ärliga jag skriver. Det ord som uttrycker så mycket tvekan, garderar allt och håller alla utgångar ur grytet öppna.
Vid Stureplan sker två typer av tiggeri. Det romska som sker stående på knä. Välfärdstiggeriet som sker stående av företag som Tre, Svenska Dagbladet och andra som vill sampla och sälja. Jag är något mer attraherad av det romska, men har aldrig kontanter med mig .De tycks inte ta kort.
Rättar till min manliga kameltå. Vad heter det? Elefantsnabel. Saker man grubblar på. Skyndar vidare. Låtsas fumla med kameran medan jag smygfotar en gubbe i hatt. Ha. Han märkte inget.
Överallt omkring mig tillverkas redaktionellt innehåll. På Grev Turegatan ligger ett team på trottoaren och finfotar utlagda hundbajskorvar.
I Humlegården ligger en man med tummen genom en bit gräsmatta framför en laptop förevigad av en kvinna i blommiga byxor.
Kan inte komma på något annat än att de försöker illustrera konstgjorda gräsrotsrörelser, så kallad astroturfing. Jag frågar givetvis inte. De skulle inte gillat frågan. Jag hade inte gillat svaret. Vi har en perfekt överenskommelse om att inte spräcka en bra story. Utan att ens ha pratat om det.
Och vem skulle vilja veta fina gatans oviktiga hemligheter. Vill i alla fall inte berätta om dem. Vill leva i illusionen att det finns något av värde och vikt, något onaturligt och religiöst. Är både cynisk och synsk och har det följaktligen jobbigt. Kanske.
Lämna ett svar