Jag och Susanna Popova startade 2007 sajten Dagens Story som skulle handla om berättande. Tanken var att det skulle vara vår syssla när vi pensionerades, som alternativ till att mata duvorna. Snabbt skruvades ambitionerna upp, vi jobbade hårt och ville tjäna pengar men hade ingen idé om hur det skulle gå till. Och vi hade väldigt långt till pension. Så vi lade projektet på is. Jag tänkte i alla fall publicera de texter jag skrev här på min blogg, mest för att det är roligt att läsa om hur berättare ser på berättande, förlåt såg på berättande för 4-5 år sedan. Den första artikeln handlar om författare som bloggar. Från februari 2008.
INGRESS
Sigge Eklunds blogg gav honom ångest. Peter Englund tycker fördelen med bloggen är att den är just det, ångestfri. Bodil Malmsten skriver i luft på sin blogg. Tre författare om sina bloggkarriärer.
HUVUDTEXT
”I morse hände det igen. Jag vaknade upp utan att veta vem jag var. Vilket låter långt värre än vad det är.”
Så skriver författaren och historikern Peter Englund idag på sin blogg, Peter Englunds blogg.
Han berättar att han har drivit bloggen sedan 2004, men jobbat med en hemsnickrad variant några år innan dess.
– För mig har bloggen varit ett sätt att kommunicera med läsarna. Men ännu mer ett sätt att göra sig av med en massa överskottsreflektioner och överskottsintryck som annars inte går in i det jag gör. Bloggens tredje funktion är att den är ett slags kvasidagbok. Jag tycker själv det är roligt att titta i arkivet och tänk, ja just det.
Som historiker tycker förstås Peter Englund att bloggen inte är ett totalt nytt fenomen under solen.
– Bloggen är bara en publiceringsplattform som man inte ska märkvärdiga för mycket. Bloggen är en del av det som tidigare var den klassiska litterära journalistiken. Det finns en kontinuitet bakåt till vad folk gjorde för 300 år sedan. Böderna Edmond och Jules Goncourt var fruktansvärt avundsjuka på andras litterära framgångar och gjorde vad bröderna Schulman gör i dag. Bloggen härstammar från de litterära journalerna, det som nedkastats och inte var avsett att publiceras. Gammalt vin i nya flaskor.
Dock finner Peter Englund några viktiga skillnader mellan bloggar och dåtidens litterära journaler.
– Bloggar saknar grindvaktare i form av redaktörer och förläggare och pengar. Det gör att man blir mer våghalsig. Bloggen är ångestfri. Man skräms av den förmodade odödligheten i en bok, man knäpper till i halsen när man skriver i tidning. Bloggen känns som skrift i vatten, man kan slappna av och skriva hur mycket eller lite som helst.
Bloggande har dock inte förändrat Peter Englunds berättande.
– Jag har påverkats mycket av att från den akademiska världen gå till att skriva i dagspress. Där har jag lärt mig att många saker blir bättre av att reduceras. Men om man inte har gått den skolan går det att lära läxan genom att blogga.
Peter Englund uppdaterar sin blogg var tredje dag. Då lägger han ner som mest en halvtimme på att blogga.
– Det får inte vara för mycket tvång. Bloggandet ska vara ångestfritt och anspråkslöst. Då får man inte krysta för mycket. Jag har heller inte tid att vara höglitterär.
Men som bloggare får man en publik. En publik som börjar ställa krav. Peter Englund kan få 30–35 kommentarer på sina inlägg.
– Jag känner att jag har en publik. Det ställer inte till det. Jag gör fortfarande det jag vill. Och jag har fått en del riktigt bra kommentarer. Jag fick en analys av drottning princessan Dianas död av en finländsk kille som var den bästa jag sett. Jag bjöd in honom direkt på Facebook. Författare har alltid haft kommunikation med läsekretsen. Det nya är snabbheten och enkelheten. Men detta började med e–posten och inte bloggen.
Peter Englund har inget särskilt syfte med bloggen.
– Jag måste inte göra min röst hörd, något som jag tror driver 90 procent av de andra bloggarna som inte har tillgång till mina arenor. För mig handlar det om att få utlopp för överskottsidéer.
Han tror inte på att kombinera bloggar och böcker.
– Min tjockaste bok var 800 sidor. Den går inte att göra i en blogg. Då är det inte längre en blogg. Överflyttningen av bloggar till böcker känns underlig. Bloggen blir till i ögonblicket. Den växer framför våra ögon och fungerar som Dickens följetonger. Något går förlorat när det hamnar mellan pärmar. Men det finns många exempel på att bloggar avslöjar en paradoxal brist på förtroende för den nya formen. Den ska ytterst fullbordas genom att läggas in i en annan form.
Bodil Malmsten bor i sin lilla by i Frankrike. Därifrån bloggar hon sedan två och ett halvt år. Detta efter att Lasse Sundh, delägare och formgivare på Modernista, som hjälper till med hennes utgivning via sitt förlag Finistère, berättat en sak för henne.
– Han sa åt mig: Du som alltid tycker så mycket och alltid har sett och läst allt – jag tycker du ska…jag tycker ordet blogg är fult, jag väljer att säga hemsida.
Hur mycket tid Bodil Malmsten lägger på bloggen varierar.
– Det beror på vad som har fått mitt intresse under dagen, vad som har hänt mig. Vad som hänt den värld som angår mig. Vad jag har sett på tv, på dvd, vad jag har läst i tidningarna, vilka böcker jag läser.
Bodil Malmsten tror inte hennes blog…förlåt hemsida kommer att förändra världen.
– Jag hoppas inte uppnå något, jag pratar högt för mig själv.
Hemsidan har inte direkt utvecklat Bodil Malmstens berättarteknik.
– Man önskar. Kanske en aning, Men när det kommer till att göra böcker så har jag helt andra krav. Hemsidan kan jag ju gå in och ändra, ta bort inlägg, bilder, lägga till. Hemsidan är skriven i luft. En bok är för evigt, en bok är en gravsten. Se Kom och hälsa på mig om tusen år.
Hon är tydlig med skillnaden på att skriva böcker och bloggar.
– Inga pretentioner vad gäller bloggandet. Bara pretentioner vad gäller bokskrivandet.
Sigge Eklund, har nyss kommit med boken Varulvsvalsen. Han har existerat på internet sedan 1994 då han drev webbyrå. Han har grundat bloggkatalogen Bloggportalen.se och ansvarat för Aftonbladets bloggar. Han drev Sigges Blogg juni 2005 – augusti 2006. Idag är han författare, men inte bloggare. Om Peter Englund skriver i vatten på bloggen och Bodil Malmsten i luft på sin, skrev Sigge Eklund mer i blod på sin.
– Det blev väldigt krävande. Jag kände mig blottad. Jag kunde inte hitta något mellanting, allt var verkligen ärligt. Klockan tre på natten var jag inspirerad och kunde lägga ut två helsidor. På morgonen när jag vaknade var jag inte så kaxig. Det var som om det fanns två Sigge.
Bloggen gjorde till slut livet tungt.
– Vardagen blev laddad. Allt jag var med om var potentiella blogginlägg. Jag kunde komma hem och ha få över 50 kommentarer på mina inlägg och hade tusentals läsare. Jag var ständigt på scenen.
Han skulle nog ha bloggat vidare om det inte hade blivit så känsloladdat.
– Det var tilltalande att skriva utan att ha en poäng. Spännande att glida mellan teser och tillstånd. Jag kunde skriva diffusa sköna saker som jag slapp rama in och låta alla sidor av mig komma fram, jag skrev om ett nyfött barn, nostalgiska känslor eller en ny tv–serie i USA. Det kan bara ske i bloggar.
Bloggande har påverkat Sigge Eklunds berättarteknik.
– Romanen som jag just har avslutat, avstod jag från att bearbeta. Om jag inte hade bloggat, hade jag bearbetat den in absurdum.
Sigge Eklund ser få exempel på författare som experimenterar med sina bloggar.
– Det skulle vara Bodil Malmsten. Och Caroline Ringskog skriver otroligt levande och spännande hos Rodeo. Hon är en av få som troligen har ändrat sitt sätt att berätta genom att blogga.
Först nu när han inte själv bloggar, ser han kraften i verktyget.
– Bloggen är det ultimata arbetsprovet. Du kan inte låtsas vara bra i ett helt år. Jag hade inte den ambitionen, men nu inser jag att jag bloggen har gett mig flera uppdrag.
RUTA
Peter Englunds favoritbloggar: Isobels verkstad, Hemliga pappan och Sigge Eklund.
Sigge Eklund läser följande bloggar: Weird Science, Caroline Ringskog hos Rodeo, Martin Jönsson hos Svenska Dagbladet samt bloggar av ”föräldrar som har barn med cancer eller har barn som har dött – för att allt annat bleknar”.
Bodil Malmsten läser inga bloggar: ”Jag tillbringar redan för mycket tid vid skärm och tangentbord. När jag läser, läser jag böcker.”
Lämna ett svar