Min rödfräsiga kollega Karin Jansson drömde om mig i natt. Kanske för att det var hennes sista dag på semestern. Jag hade först ett klotrunt ansikte inbakat i lera. Karin tänkte ”ja, men det är ju sådan han är” och undrade hur det gick för firman. Jag svarade på ett sätt som gick att tolka åt båda hållen.
Jag återkom i Karins dröm med en integralhjälm på huvudet. Hjälmen var fylld med olivolja.
Nu sitter vi och jobbar här som inget har hänt. Jo, förresten. Våra två golvlampor med svarta skärmar är släckta. Glödlamporna har havererat samtidigt. Nu känns det som om de i stället slukar allt av det lila ljus som sipprar in i vårt rum, ihärdigt bevakat av vår hyresvärlds minikamphund.
Lämna ett svar