Fortsätter att jobba som en nomad 2.0, även om fyra arbetsplatser har utkristalliserats.
I källaren där vi kör Dagens Opinion är det kallt, mattan är orange och mobiltelefontäckningen är minimal. Det gör inget. För det blir saker gjorda där. Rummet är kort sagt ändamålsenligt. Ett anrikt och besynnerligt ord.
Jobba hemma vid köksbordet är övereffektivt. Särskilt när diskmaskin Cylinda plaskar i bakgrunden. Kaffe, mat, telefon allt inom räckhåll. Ingen som stör mer än du själv, vilket kan vara illa nog, men i köket ligger självstöraren lågt. Triggern till det höga produktionstempot kan vara att köket med dess förvaring av livets nödvändiga kan vara en påminnelse om hur mycket pengar som behöver tjänas i för att det ska komma mat på bordet alls.
Nackdel – efter 12 timmar utan en promenad blir tankarna allt snävare och klaustrofobiska. Kanske en liten aning som en fängelsevistelse.
På Talentum jobbar jag med Talentum Reportage, ett försök att skapa en nyhetsbyrå inom samhällsjournalistik för landsortspressen. Här finns ett back office utan dess like. Redan i receptionen möts du av en livs levande människa som släpper in dig om det är en bra dag. Annars blir det till att fumla fram det egna inpasseringskortet. Här finns ett 20-tal mötesrum som nästan alltid är bokade.
Datorer fungerar, lampor lyser, stolar rullar, kaffe latte bryggs, alla uppträder civiliserat och pratar inte i telefon i onödan, mellan borde står ljuddämpande skärmar som har en given maxhöjd och alla sköljer ur sina matlådor. Jag kan tro att det är som att sitta på en bank. Inte entreprenöriellt, men tryggt.
På fiket brukar jag träffa min säljande kick i sidan, eller snarare spark i baken. Oftast är det sorligt men inte sorgligt. Vi har roligt åt varandras brister. Hon tycker jag skriver konstigt korta meningar. Jag tycker hon vräker på med luddigheter och kringsnack. ”Men det är så det fungerar när man ska ta betalt”, säger hon
Ja, egentligen, är det den som snackar eller den som håller tyst som säljer?
Hon vill prata pengar. Jag publicistiskt innehåll. Hon fixar ”preso” på powerpoint medan jag tycker det räcker med att rita för hand på en A4a. Hon är mer professionell. Hon verkar bli chef för hela klabbet. Lite obehagligt. På fiket finns soyalatte, men inte alltid eluttag. Inte alls effektivt, eftersom vi mer diskuterar andra på fiket än de affärer vi borde få hem. Och så bråkar vi om som har rätt, fast ingen kan veta sånt, egentligen.
Lämna ett svar