Jag visste inte vad jag kunde vänta mig av världspremiären av den slutgiltiga versionen av Quentin Tarantinos senaste film Inglourious Basterds. Jag såg hela filmen fastlimmad av ryggsvett i stolen på Rigoletto, fastlibbad av stort skådespeleri och en hisnande story, ja ungefär som en Indiana Jones-mattiné för vuxna.
Normalt har jag svårt för hans distans till filmen som inte mäts i drömmar, känslighet eller passion utan i drypande ironi. Berättandet blir lätt tröttsamt när inget får vara viktigt och på allvar någon längre stund. En genre som gjord för 70-talisterna.
I går kväll mötte Quentin Tarantino ett smärre inlandshav av pressfolk tillsammans med huvudrollsinnehavaren Christoph Waltz på Rigoletto på Kungsgatan i Sthlm. Stjärnregissören vallades in av Tastes PRs Marianne Djudic i något som måste vara en av hennes största stunder som pr-konsult.
Quentin Tarantino berättade att han gillar Stockholm och brukar strosa omkring här. Det var en av anledningarna att Inglourious Basterds begick världspremiär i Stockholm. Så berättade han att Pet Sounds är planetens bästa skivaffär, ironiserade lite över blommorna han fick och så rusade han till flyget till London.
Om Roy Andersson konstruerar sina filmer på löst sammanhållna teaterakter, bygger Tarantino filmer genom att sammanfoga delar som påminner om dataspelsbanor som bjuder tittarna på ständiga överraskningar och lösa ändar att nysta upp. Delarna är slagkraftiga i sig och består av en avvägd blandning av tätt skådespeleri, kopiöst frosseri i våld och bländande foto. Huvudberättelsen får ofta stryka på foten för delarna. I Inglourious Basterds är huvudberättelsen mer sammanhållen än normalt, vilket kan bero på att Quentin Tarantino bygger manuset på Inglorious Bastards, en film från 1978 av den italienska regissören Enzo G. Castellari. Filmen innehåller också verkliga karaktärer som Churchill och Hitler.
Quentin Tarantino driver också i filmen en diskussion om filmen som konstart. Nazityskland använder film som ett propagandavapen, som i Inglourious Basterds bekämpas med film, alltså stora volymer film som eldas upp i ett försök att störta Naziledningens propagandafilm. Det är alltså mediet och inte innehållet som kan förändra historien. Media is the message, heter det visst.
Berättandet ät tydligare och mer traditionellt och det verkar Quentin Tarantino väga upp genom att ännu mer distansera sig från sin skapelse med ironi. På flera ställen är filmen i det närmaste farsartad som om Quentin Tarantino driver med sin egenuppfunna genre.
Kanske vill Quentin Tarantino med Inglourious Basterds vill sätta en punkt för en genre som han har vänt ut och in på. Eller håller Quentin Tarantino på att bli passerad av tiden? Med Inglourious Basterds behåller han greppet om 70-talisterna. Men får han en ny publik? Jag har min egen konspirationsteori. Quentin Tarantino berättade att hans favoritsysselsättning i Stockholm var att gå i skivaffärer med begagande skivor. I fildelningens och Spotifys tidevarv, kändes den hobbyn aningen otidsenlig.
Lämna ett svar